Nisha Besara, skribent och debattör. Foto: Magnus Sandberg
Nisha Besara, skribent och debattör. Foto: Magnus Sandberg

Varför ses jag som en främling i Sverige?

Publicerad

I Sverige finns möjligheten att styra vad man vill bli – men samtidigt naglar omgivningen fast en vid namn och hårfärg.

Nisha Besara om sin pappas kamp, kärleken till litteraturen och om att betraktas som främling i sitt eget land.

Min pappa. Han stack till mig Maksim Gorkijs trilogi när jag var 14 år. Varför gjorde han det?

Innan han gjorde det gav han mig Yaşar Kemals "Låt tistlarna brinna". Varför gjorde han det?

Jag läste de båda böckerna men jag minns ingenting ur dem (mer än en skärva av en scen där en pojke springer genom tistlar som river hans ben).

Vad var det min pappa ville säga mig som han inte kunde säga själv? Vad var det min pappa ville förmedla genom litteraturen?

Jag vet inte. Han gick bort när jag var 17. Jag hann inte fråga.

En kille. Jag är kär. Han säger att jag är aggressiv. Det har jag aldrig tidigare hört. Jag är 21 år och har ett brustet hjärta.

En kille. Som jag har fallit för. Han säger att mitt temperament har med mitt ursprung att göra. Jag har aldrig tidigare hört att jag har ett temperament.

Jag är 21 år och går på Södertörns högskola. Jag läser statsvetenskap och engagerar mig politiskt.

En man. Vi går i samma klass. Han säger att jag är så normal. Så säger han. Att jag är: Så. Normal. Att jag smälter in, att min klädstil och mitt språk gör att jag: Smälter. In. Som vore det omöjligt med mörkt hår och orientaliskt namn.

En man. Han är kanske 50 och skolar om sig. Han är också politiskt engagerad. Och snäll så klart. Ändå så känslolös i sin välvilja.

Jag är 21 år.

Den turkiske författaren Yaşar Kemal.Foto: Tolga Bozoglu / Epa / Tt

Min pappa. Kanske ville han ge mig en skärva av sin värld och sitt liv. Kanske skulle jag få svar på mina frågor om jag läste om Gorkij och Kemal. Vad ville han säga?

Kanske skulle jag förflyttas till hans värld. Till de tankar som formade hans värld och som vittnade om hans tidigare liv. Livet på en annan plats, fjärran från min trygga uppväxt.

Kanske skulle jag förstå vad som pågick i hans inre efter att ha tvingats byta land dryga 30 år efter födseln. Byta plats.

(Eller ville han att jag skulle förstå mig själv?)

Min plats. Jag är nio år gammal och det här är min plats. Här är mitt hem. Här finns språket jag behärskar så väl.

Språket. Som skolan anser att jag inte behärskar tillräckligt väl för att få vara med på ordinarie svensklektioner.

Jag är nio år gammal och blir fråntagen min plats. Lärarna bestämmer att jag och fyra mörkhåriga svenska barn till inte ska vara med på svensklektionerna. I stället ska vi ha separat undervisning i "Svenska 2".

Jag är nio år gammal och förolämpad. Det här är min plats, det här är mitt språk.

Jag är nio år gammal och bråkar mig tillbaka till ordinarie lektioner. Vad hände med de fyra andra barnen? Jag minns inte.

 

Min pappa tvingades fly sitt älskade Istanbul 1980. Jag var ett år, min bror två, mamma blott 26. Vad hände med de som blev kvar? Vem hade jag varit om vi blivit kvar?

Vi hamnade i Södertälje och vi stannade i Södertälje. Staden som blev min, i landet som blev mitt. Landet som jag aldrig vill lämna.

Maksim Gorkij levde ett liv i ständig förflyttning. Kanske var det den känslan - av att aldrig få känna sig hemma eller höra till - som min pappa försökte förmedla?

Min pappa. Från Midyat, till Istanbul, till Södertälje. Aldrig tillbaka till Istanbul igen, men ständigt en främling i sitt nya hem.

Tills döden skilde er åt, pappa, blev du kvar på den plats som blev dina barns. Som så mycket var min.

Jag plöjde Astrid Lindgren, Ole Lund Kirkegaard, Barbro Lindgren och andra. I rasande fart läste jag. Och lyckligt omedveten var jag ännu, om andras blick på mig. På mitt mörka hår. Och samtidigt på mina ord och mitt intresse för språket. Som voro de oförenliga.

Det är svårt att förklara. För den som aldrig har upplevt sig höra till men genom hela livet fått bekräftat att man inte gör just det, är det svårt att förklara.

För den som aldrig tänkt tanken, aldrig tänkt att andra tänker tanken. För den som aldrig känt blicken, aldrig tänkt att blicken ens existerar. För den går det inte att förklara den konstanta känslan av att inte få höra hemma i sitt hem.

För den kan jag möjligen berätta vad frågan gör med mig. Har gjort med mig under 36 år.

Var kommer du ifrån? Hemifrån/från jobbet. Nej, jag menar... Från Södertälje. Nej, jag menar...egentligen.

Egentligen. Jag kommer härifrån. Frågan får mig - efter ett helt liv av den - att känna blicken, att se tanken och undra när fixeringen ska släppa. Hur kan min värld vara så upptagen av gamla idéer? Egentligen.

Författaren Barbro Lindgren.Foto: Dan Hansson / Svd / Tt / Epa / Tt

Kanske gav pappa mig böcker för att han ville bekräfta att han såg min relation till ord, till språk. Till skillnad från lärarna. Kanske gav han mig Gorkij och Kemal för att stärka den relationen. Eller ville han lära mig om hemlösheten?

Han var läkare. Liksom jag var ett med mina ord, mitt läsande och mitt skrivande, var han ett med alla sina böcker. Sina älskade böcker, som följde med oss vart vi än flyttade.

Min pappa hade ett helt bibliotek. På turkiska. Mitt språk är ett annat. I första hand svenska, i andra hand assyriska (bara i vardagstal - inte i tanke, inte i skrift, inte i politik, inte i kärlek).

Jag kunde aldrig läsa något ur hans bibliotek. Men jag såg titlarna. Politisk litteratur ("Komünist Manifesto") och medicinsk litteratur. Böckerna finns kvar, nerpackade i lådor. Hemlösa.

Jag har inga lådor packade. Här tänker jag stanna. Det här är mitt hem.

Men en man. En man i vuxen ålder. Jag är kär. Jag är vuxen och jag är kär igen. Han säger att han älskar mig, men krossar mitt hjärta.

Jag blir arg, ledsen och besviken. Så jag låter orden flöda. Jag låter ett brustet hjärta och tusen ouppfyllda förväntningar tala rakt ur mig.

Han svarar att han är skakad. Skakad av min fatwa mot honom.

Jag har aldrig tidigare hört någon benämna upprördhet så. Jag är vuxen och har ett brustet hjärta.

Ännu en känslolös man har påmint mig om att jag inte hör hemma i mitt hem. Men jag har inga lådor packade.

 

Min pappa, terroristen. Så sågs han av den turkiska militären, som tog makten i landet efter en kupp. Jag var ett år gammal och min pappa, frihetskämpen, ansågs vara terrorist.

Det tog tid och politik att övertyga hans nya land om att han var den goda. Att de krigsmän som tog makten och rensade ut alla radikala krafter var de onda. Till slut fick han stanna. Vi fick stanna.

Min pappa flydde ofrivilligt sitt land.

Mitt öde blev det här landet. Ett öde som troligen gav mig större möjligheter att vara precis den jag själv vill vara.

Ändå är det så svårt i det här landet som är mitt. Att vara bara den jag vill, bortom de yttre attributen, bortom mitt namn och min hårfärg.

Ändå är det så svårt.

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.

 

Nisha Besara

Kulturen@expressen.se

Nisha Besara är skribent och debattör.

 

FOTNOT. Detta är ett kapitel ur den kommande antologin "Sverige - en (o)besvarad kärlekshistoria" (Wahlström & Widstrand mars 2016). Redaktörer Lejla Hastor & Nivin Yosef.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag