Poesi är inte en brett läst genre i Sverige. Om man ska jämföra med annan fiktiv litteratur är upplagorna minimala, även på de stora förlagen. Då och då höjs röster som ifrågasätter det svenska litteraturstödsystemet som möjliggör utgivning av litteratur som inte är självförsörjande, vilket sammanfaller med den konstnärligt utforskande litteraturen – där merparten av den svenska poesin ingår.
Frågan är vad som får kosta pengar och inte är en nagel i ögat lite till mans. Somliga vill inte betala för försvarsmakten, andra inte för socialt utstötta, många går ur Svenska kyrkan av principskäl.
Den poesipublik som finns anklagas dessutom med jämna mellanrum för att mest bestå av en snäv krets personer som både skriver, läser och recenserar poesin. (Det vore väl i och för sig inte så farligt. Hur många utanför universiteten läser avhandlingar? Hur ofta läser en genomsnittlig medborgare riksdagens propositioner och beslut?) Hur intressant skulle samhället vara utan initierad kunskap och konst?
De stora bokförlagen med mediekoncerner i finansryggen skulle teoretiskt sett kunna välja att ge ut mer poesi än vad de gör – ”det man förlorar på karusellen tar man igen på gungorna”. Men de vill inte. Poesin och övrig konstnärligt utforskande litteratur fungerar i stort sett som prydnader i skyltfönstret, ett kulturellt alibi som stärker förlagets identitet. Vad man än använder de grova pengar man tjänar på kokböckerna och deckarna till, så är det inte till att stimulera poesiutgivningen.
Så här i efterhand tänker man gärna tillbaka på de anrika förlagshusen som kunskapsbanker med öga för den goda smaken och hjältar som generöst betalade ut förskott till en hungrig poet eller snöt näsan på den försmådde.
Kanske var det delvis så. Kanske skulle de även i dag kunna intressera sig för att i större omfattning driva utvecklingen tydligare med en frikostig utgivning, kontaktskapande verksamhet och generösare författarvård. Fungera som utvecklings- och forskningsinstitut.
Det har blivit billigare att producera böcker i och med digitalteknikens framsteg. Det syns på förlagsmarknaden. Ett flertal kreativa, idédrivna bokförlag med smal kvalitetsutgivning har dykt upp som intressanta aktörer.
Tidskriften OEI:s avknoppning OEI editör, med sin estetiskt smala utgivning tycks vara på allas läppar. På kort tid har man etablerat sig som ett förlag att räkna med, pumpat ut en ansenlig mängd poesititlar och lyckats samla upp en ny generation poeter i en vital krets som i varierade konstellationer möts i diskussioner, happenings och på OEI:s tidskriftssidor.
– Deras marknadskritiska överbyggnad retar säkert många liberaler, som kanske inte heller riktigt förstår hur ideell och buren av personligt engagemang OEI är, säger Camilla Hammarström, som sedan slutet av 90-talet driver det lilla kvalitetsförlaget Lejd.
–Det ligger ett enormt arbete bakom.
OEI:s formspråk väcker reaktioner genom att verka i utkanterna av invanda föreställningar om poesi. Det provocerar.
– Den irritationen är en nyliberal tanke som bottnar i åsikten att det som inte läses ska inte ha betalt, säger poeten Johan Jönson. Det finns ingen fri marknad utan stat. Det fattar inte nyliberalerna. Dessutom handlar det om så lite pengar att man inte fattar att de bryr sig. Det är helt enkelt en principsak som liknar deras inställning till sociala frågor. Ett rent klassförakt neråt.
En bok för alla, en statlig institution som i decennier gett ut kvalitetsböcker billigt så att alla ska ha råd, har nyligen lagts ner. Diskussionerna om att avreglera de allmänna biblioteken har vi hört så många gånger att vi vant oss vid tanken. Kulturministern fokuserar på hur kulturen ska anpassa sig till marknaden inför den nya kulturutredningen. 1974 års utredning som gäller än i dag, värderade konstnärernas skaparfrihet.
Johan Jönson skräder inte orden om politikernas engagemang.
– Regeringen verkar inte läskunnig. Den är den absoluta fienden.
– Marknaden styrs av en abstrakt kapitalistisk princip. Deckarna säljer nog dels på att de dubblerar den mediala dramaturgin, dels på att upplägget är snarlikt 1800-talsromanen med ett allvetande och avslöjande berättarjag. En förnuftsvidrig och traditionellt maskulin position. Det är löjeväckande att deckaren skulle stå för det samhällskritiska i litteraturen.
Poesin kanske inte är så kommersiell. Problemet består möjligen i att poesin betraktas som en del av kommersiell nöjes- och upplevelseindustri tillsammans med Kalle Anka, Allsång på Skansen och nätpoker.
Var finns beröringspunkterna? Det skulle vara av större värde att betrakta poesin som en värdefull kunskapsbank i egen rätt. Inte intressant för var och en, men en omistlig del av historieskrivningen.
