Hade gårdagens terrordåd drabbat Danmark hade vi inte blivit lika förvånade. Dannebrogen har förmodligen eldats upp fler gånger av extremister än de andra skandinaviska flaggorna tillsammans. När den danska regeringen stod upp för yttrande- och tryckfriheten under karikatyrkrisen kokade det.

Men Norge? Ett pyttelitet patriotiskt land i den europeiska periferin. En välfärdsidyll med Fleksnes och fjordar. Ett grannland som vi lite till mans har just en sådan karikerad bild av och som alltför sällan väcker vårt intresse, såvida det inte handlar om längdskidor, eller litterära sensationer som Karl Ove Knausgårds autofiktion eller Mustafa Cans porrnoveller om Fremskrittspartiets Siv Jensen.

Landets insatser i världspolitiken får också betraktas som blygsamma, Nobels fredspris och Natomedlemskapet till trots. Ändå händer det där. Och på Drottning-gatan i Stockholm där Taimour Abdulwahab tänkte utlösa sin självmordsbomb förra året. Allt medan Danmark i många år har varit förskonat från dylik terror av allvarligare slag.
Det säger något om att rationella politiska förklaringar ibland inte räcker till. Frågan som också måste ställas är: vad driver en människa att utföra en massaker?

Den amerikanske antropologen Scott Atran släppte förra året boken Talking to the enemy (Harper Collins), om personerna bakom bland annat 11 september-attackerna i New York. Tidigare i somras föreläste han även på Ax:son Johnsons-stiftelsens Engelsbergsseminarium om vad som skapar religiösa terrorister. Han menar att deras främsta motiv är att få göra något som de upplever ger livet en högre mening. De ideologiska och religiösa argumenten är, enligt Atran, grumliga och inlärda, till skillnad från denna mer grundläggande, mänskliga instinkt.

Det måste sägas att det i skrivande stund inte står klart vem det är som ligger bakom de norska dåden. Det rapporterades först om islamistiska terrorister, men också om en lokal grupp, motståndare till det rådande politiska systemet, dock utan koppling till internationell terrorism. Mycket talar för att det är en blond, blåögd man, en sådan som brukar kallas för en "ensam galning". Ännu vet ingen säkert.

Attackerna i Norge är, oavsett vem eller vilka som utfört dem, angrepp på det demokratiska samhället. Och Atrans teser är, oavsett gärningsman, tankeväckande när man försöker att fatta det ofattbara, varför vill någon bli en massmördare.
Samma fråga ställde Hannah Arendt , när Adolf Eichmann, en av Förintelsens mest effektiva arkitekter, för 50 år sedan ställdes inför rätta i Jerusalem. Det var då hon myntade begreppet "den banala ondskan", för den ondska som många är kapabla till utan att vara, i det här fallet, särskilt fanatiska antisemiter.

Arendts tankar var provocerande, liksom Atrans på flera sätt också är det i dag. Men för att förklara så fasansfulla handlingar som dem i Norge behövs fler än säkerhetspoliser och experter på extremism. Det behövs också de som försöker att begripa människan som sådan.