Ebba Witt-Brattström. Foto: Cornelia NordströmEbba Witt-Brattström. Foto: Cornelia Nordström
Ebba Witt-Brattström. Foto: Cornelia Nordström
Antologin "Svensk poesi".Antologin "Svensk poesi".
Antologin "Svensk poesi".

"Varför hatar manliga poeter oss kvinnor?"

Publicerad

I en ny, tusensidig poesiantologi får kvinnorna spela rollen som nymfer, horor och vestaler.

Ebba Witt-Brattström bläddrar sig genom den patriarkala lyrikkanons ödsliga landskap på jakt efter ett eget rum.

– Tycker män inte om kvinnor?

Hon är hes i rösten, studenten som ställer frågan. Deprimerad eller chockad? Hon har sträckläst antologin ”Svensk poesi” (red. Daniel Möller och Niklas Schiöler) från pärm till pärm, 650 dikter på över 1000 sidor skrivna av 140 män och 50 kvinnor.

Ambitiös men ung, tänker professorn i mig. Det ska gå fort, kanske fastnar några oneliners (”Jag längtar stenarne der barn jag lekt”, ”Var lugn mitt barn, det finnes ingenting”, ”Allt är mitt, och allt skall tagas ifrån mig”), men kollen ligger på vad dikten handlar om. Då måste det medges: manliga, i synnerhet döda poeters ointresse för kvinnors betydelse som individer för deras känsloliv, ja, hela deras existens, är påfallande. Vad ska jag säga när studenten misstänker att det är nerven i svensk poesihistoria?

– Det är historiskt betingat, försöker jag, typ att kvinnor inte hade människovärde före rösträtten.

 

LÄS MER: Svensk poesi – från runskrift till Athena Farrokhzad

Kärlek på liv och död

Hon kontrar med att medeltida ballader visar att kärleken till en kvinna är på liv och död i mäns liv. Hon läser högt ur Bröms Gyllenmärs visbok: ”Ach wee then som så elendig är,/ Och af sin Jungfru eÿ är hållen kiär.” Först 1600-talet börjar dyrka mannen och förtala kvinnan, hävdar hon. Som när Stiernhielms Hercules ”af Blodh Hög-ädeler Herre”, för att vinna ”Prijs och Ähra” måste sky Fru Lusta och döttrarna Flättja, Kättja och Lättja. Vilken dissningsfest! Århundradena efteråt är inte stort bättre, herrarna investerar alla känslor i Äran, Nationen, Naturen, Gud, Spriten och Döden: ”dö med glädje på din sköld” (Rydberg). Det är suputerna Fredman och Mollberg med kompani och skökan Ulla, helst ”kullstjelpt som en fru” (Bellman). Det är romantikens oskrymtat pompösa bromance mellan ”frie männer” i ”fostbrödralag”, det är male bonding med ”höge skuggor, ädle sångarfäder” (Tegnér), det är ensamhet och melankoli i parti och minut, ”Sjelfva smärtan blir en vällust” (Stagnelius).

– De pratar ju bara om sig själva, var är vi, viskar studenten, nu gråtfärdig. Kvinnor är på sin höjd nymfer, horor, vestaler, och så alla jävla personifikationer: Natten, Sanningen, Blomman, Vågen, Sorgen. Utom en Elin som är karlns ”Grijse Steek”. Up my ass!

 

LÄS MER: Ebba Witt-Brattström: "Jag borde ha lyssnat på dig, Beyoncé"

Strimmor av hopp

Hon är sårad in i märgen. Slänger fram boken nedklottrad med arga utrop. Jag bläddrar: Skogekär Bergbos ”lilliehwita Lår och Been nu wältras om” (Knulla dig själv gubbjävel!), Stagnelius ”Hvarje gungande barm i mitt hjärta väcker begären” (Porrsurfare!), Martinsons ”jag ber om ingång i ett hårigt sköte” (Snuskigt!), Forsells ”Ditt kön är mörkrött/ och fuktigt som fruktkött” (Äckligt, har hon svamp?), Jönsons ”Skötet svalde lemmen, bet av den med en/ sorts vakuummekanism, och svalde.” (Ursäkta?)

– Hallå, säger jag ansträngt. Du överdriver, här finns strimmor av hopp. Topelius om Zulamith och Salami som bygger vintergatan för att förenas i kärlek, är det inte vackert? Eller Lindegrens ”någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly”? Ekelöfs ”så som hon äger mig så äger jag henne”, Aspenströms ”Du och jag och världen”, Tranströmers ”Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde”, Vreeswijk. Sonnevi, Werup, Lundberg (”Andas emot mitt ansikte”). Och Gassilewski, det är ju mästerligt: ”Jag hatar att erkänna/ att du är fruktansvärd. Det är/ ingen kamp. Jag är stark, du/ svag. Mördare, jag älskar dig.”

– Ja men det är ju fucking undantag, vrålar studenten. De älskar ju för fan sina hundar mer! ”Öfver en Mops” (Posse), vad ger du mig för det, eller sorgen över Karl XII:s hund ”Pompe” (Holmström), ”Elegi över en död labrador” (Gustafsson). Skriver de pappadikter är det alltid till söner, aldrig till döttrar. Kvinnor är utbytbara: ”Och om min Ängel ej wore skön,/ Så tog jag säkert en annan” (von Dalin). Eller så är de döda: ”Grefvinnan Spastaras Död” (Lidner), Almqvists häxa på bålet, Gullbergs ”Död amazon”!

 

LÄS MER: 8 skäl att älska Bodil Malmstens dikter

Hånar kvinnor

Jag insisterar, har du läst Kellgrens ”Jag dig såg och från denna dag jag endast dig i världen ser…”?

– Idealisering, väser studenten.

– Men Karlfeldt då, ”Jungfru Maria”, där finns väl respekt?

Studenten fnyser, mimar med skelande ögon: ”Hon är en liten kulla med mandelblommans hy”, blä, Karlfeldt, det är väl han som har skrivit våldtäktsdikten ”Nattyxne”, ”Jungfrublomma, böj dina knän,/ oskuld som brytes, dess doft är frän”. Skitäckligt, hur ser de ut i skallen?

– Och varför ska karlar alltid håna kvinnor? Fridas ”överdrivna ord” (Sjöberg). ”Också kvinnoläpparna/ med sina förr så ljuva infall/ är hånfulla” (Vennberg). Thoursie med sin åldrade ungmö vars ”mittbenade huvuds/ alla anslag skiftar grönt av grämelse.”Har karln sett sig i spegeln, undrar studenten elakt, och exploderar: tänk om de skrivit lika fördomsfullt och nedsättande om muslimer eller svarta! Hade det gått att trycka? En fränt doftande arab med mandelblommig hy, va, längtar till ”fattigdom och stryk”, som arbetarhustrun hos Lindorm! Eller en svart kille som inte behärskar Ärans och hjeltarnas ädla och manliga (svenska) språk, utan babblar med (franskans) jollrande söta läspanden (Tegnér)? Men som icke förty kan användas för sex om hen är snygg, Skandal skulle det bli, debatt och twitterstorm.

 

LÄS MER: Tio briljanta metaforer av Tomas Tranströmer

Blir bra lyrik

– Nä, säger studenten, sanningen är att kvinnor kan behandlas hursomhelst, tillskrivas vad som helst, nedvärderas, banaliseras, förolämpas. Allt för att den vite mannen ska behålla centrumpositionen som historiens enda subjekt. Jag vägrar!

– Okej, säger jag, ser din poäng. Men du är för kategorisk. Har du inte hittat de, möjligen oavsiktliga, men dock självironiska insikterna? Malmbergs ”jag sitter orörligt/lyssnande, med cyklopöga, med lallande läppar”? Tessins ”Vi. Grå-hjässade. Män./Äro. Hese”, det är på pricken. Och kan du inte se hur kvinnorna går i svaromål? Som en knytnäve in i kärlekslösheten drabbar Solveig von Schoultz: ”fem gånger åderlåten på den sista uthålligheten/ medan kärleken rinner bort genom fingertopparna,/ sex gånger bortmotad från rummet med en hemliga flöjten,/ sju gånger nedtrampad, sju gånger uppstigen med ett nytt trots”. Nä, kvinnorna är tuffa, de sätter fingret på problemet. Eurydike får erkänna att hon valde ormen framför livet med den narcissistiske Kulturmannen. Hon känner kölden i Orfeus hjärta. (Ebba Lindqvist) Hos Agneta Enckell är han fortsatt livsfarlig: ”Orfeus-/ He’s coming to take me away, ha-ha” och kanske är det som hon säger att han ”vill inte/ vill inte vill/ in-”. Jag kan ge dig rätt i att kvinnor genom historien misstänker att män inte gillar dem.

– Det är så trist, så trist, gråter studenten. Vi ska bara lida och lida. Det är inte rättvist!

– Nej, men det blir bra lyrik, säger jag undervisande. Och även om kvinnornas poesihistoria ekar av antikens våldtagna Filomelas stympade, men hämnande tunga från Nordenflycht till Frostenson, så skärps kvinnans lidande röst alltmer. I vår tid övergår den i skarp ironi och punkterar männens anspråk på att vara det första könet. Missade du Åkessons ”Vara vit mans slav”? Och Elsa Graves tuffa amningsdikt: ”Svinborstnatt och kvalmig lukt i stian,/ suggan snarkar i sin dröm”? Hon som måste leta i galtens surnade sörja ”djupt på botten/ någon drunknad gammal godbit”. Den var väl vass?

– Precis så uppgiven känner jag mig, när jag läser den här antologin, fräser studenten. Jag orkar inte höra fler förtvivlade kvinnoskrik ut i kulturmännens ödsliga poetiska universum. Inkvoterade kvinnor med nån enstaka dikt där de typ besjunger en mygga (Knös), eller genomlider nätter ”polkagrisrandiga av gråt” (Söderblom). Vad rör mig en ”rätt bedröfuat quinna” (Berendes) satt som ”fogeln i bur” (Nordström), som fäller ”Qwinnokönetz Oskrymtade Tårar” (Brenner) eller känner lite i sitt ”barnsligt glada bröst” (Euphrosyne). Det är ju löjligt! Jag tvingas som en annan sugga gräva efter godbitarna i Mansgrissörjan.

 

LÄS MER: Ebba Witt-Brattström tar strid för kvinnorna

"Män gillar inte kvinnor"

Många av de bästa dikterna fattas dessutom, är det censur? Var är Södergrans amasondikt ”Violetta skymningar” (”vi äro… stjärnor utan svindel”), Lenngrens "Pojkarne” med sin laserblick på uppblåsta kulturmän (”Kallt hjerta under stjernan/ grå hy och granna band”). Eller Nordenflychts ”Fruentimrets försvar” som du föreläser om som världens första bildningsfeministiska manifest? Det verkar ju som om redaktörerna vill att kvinnan ska förbli evigt sörjande: ”Min lefnadz lust är skuren af,/ och döden är min längtan”. Det är ju sadism.

– Nja, det är nog ytterst en fråga om halvbildning, invänder jag. Ointresset för och okunskapen om den kvinnolyriska traditionen ger ett skakigt urval. Dessvärre borgar det inte för kanonisering när redaktörernas bristande koll följer med in i vår tid, där starka kvinnliga poeter dominerar men får fel dikter antologiserade. Låt oss hoppas att fler än du reagerar över att så många bra dikter med udd mot männens bortvända ryggar valts bort. Det är ju dialogen mellan könen som är litteraturens levande väsen.

Studenten gäspar åt mitt professorliga mässande

– Då är det ju precis som jag sa, mumlar hon. Män gillar inte kvinnor, om de inte sitter och deppar i ett hörn. Kan man göra något åt det?

Jag får bli henne svaret skyldig, tänker i mitt stilla sinne att det fortfarande stämmer vad Sture Allén en gång sa: om inte kvinnor talar om kvinnor så blir det inte mycket talat om dem. Tack och lov att våra kvinnliga poeter inte gett upp. Anna Rydstedts härliga ”Mamma i världen” rinner upp i min skalle. Citerar Ida Börjel för mig själv: ”och om döden var en flicka/ skulle jag bära henne varsamt/ skulle hon heta Allena/ skulle hon heta Ma/ som i mamma”.

Också kvinnorna talar i en, dock egen och annorlunda, ödslighet.

 

Ebba Witt-Brattström

Kulturen@expressen.se

Ebba Witt-Brattström är författare och professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag