Visst är det egendomligt att kulturdepartementet hamnat hos moderaterna, ett parti som inte haft en respekterad kulturperson i sina led sedan Stig Strömholm. Bland allianspartierna är folkpartiet det enda som visat aktivt intresse i kulturfrågor. Nu får enskilda partimedlemmar nöja sig med att protestera mot galenskaper som återinförandet av entréavgifter på museibesök.
Kulturen har ju omvittnat låg status i svensk politik och vinner få röster. Eftersom valutgången gav moderaterna stort övertag blev det inte mycket över till de andra allianspartierna, som då valde andra departement. Och då gick det som det gick.
Förra veckan ordnade Timbro under rubriken ”Kulturskymning inställd” debatt kring en undersökning som med statistik skulle visa att kulturkonsumtionen nått nya höjder. Det köps fler böcker, ses fler filmer och startas fler nya teatrar än tidigare. Dessutom är det fler museibesök än tidigare, fast förstås innan entréavgifterna återinfördes.
Detta kan naturligtvis ses som ett beröm för den kulturpolitik som förts fram till det senaste valet, men siffrorna tolkades som bevis på att aktiv kulturpolitik är överflödig och bara gynnar sådant som inte klarar av marknadens krav och därmed är mindre väsentligt.
Begreppet kvalitet omnämndes någon enstaka gång och då med skepsis, eftersom kvalitet inte kan mätas med statistik. En bok är en bok antingen det är en svensk dussindeckare eller en nobelpristagare. Rekordhöga auktionspriser är symptom på att konstlivet frodas snarare än att förmögna personer väljer att investera i säkra kort. Att biostatistiken går i höjden med Göta kanal 2, Pirates of the Caribbean och Arn Tempelriddaren som dragplåster är bevis på att filmkulturen mår förträffligt.
Regeringen menar i direktiven till den nya kulturutredningen att statens ansvar för kulturen skall minska och till en del ersättas av sponsring från näringslivet och förmögna och filantropiska personer. Ingen nämner dock att förutsättningen för denna typ av sponsorverksamhet är att den är avdragsgill. Vilken knappast kan intressera finansministern.
Näringslivets folk är knappast mer kulturintresserat än den genomsnittlige svensken. Det finns rapporter om att utländska affärsmän anser svenska kollegers konversation vara torftig och mest handlar om golf, segling, aktiekurser och skatter. Intresset för konst har dock ökat, möjligtvis för att den har investeringsmöjligheter, pryder hemmet och ger snabba signaler om rikedom och själsliv.
Som så ofta i debatten fick man på Timbromötet höra det djupaste motivet till marknadshögerns attacker mot den existerande svenska kulturpolitiken, nämligen att majoriteten av svenska kulturarbetare skulle vara vänsterfolk som gärna låter sig försörjas av utsugna skattebetalare. Varför försörja fienden?
Den skisserade nya kulturpolitiken med minskade stöd till olika slags konstnärer kommer med stor sannolikhet att öka vänstermajoriteten bland kulturfolket. Jag kommer att tänka på hur det gick i Margaret Thatchers England, då hennes talibanska kulturpolitik förde engelskt kulturliv åt vänster. Filmregissören Mike Leigh berättade en gång för mig att thatcherpolitiken egentligen var nyttig, eftersom den skapade ett kreativt raseri. Kan man tänka sig något liknande i Sverige?
Eller kommer Eva Swartz, som är ordförande i kulturutredningen, att hålla tillbaka tokstollarna? I varje fall får man hoppas att hon inte lyssnar för mycket till den bisarre Johan Staël von Holstein, som gjorde sin enmansshow på Timbromötet.
Många har upprörts över att han utsetts till styrelseledamot i Statens Kulturråd. Själv kan jag bara se utnämningen som ytterligare bevis på att moderaterna borde ägna sig åt vad som helst utom kulturpolitik. När denne omstridde affärsman, som vållat miljardförluster för sina investerare, uppmanar kultarbetarna att bli entreprenörer och därmed göra rätt för sig, är det svårt att hålla sig allvarlig.
Om man får tro Staël von Holstein vet han hur en slipsten skall dras, eftersom han bott och verkat i utlandet under många år. Det förefaller dock inte som han lärt sig något om kulturpolitik där, eftersom han menar att Sverige är det enda land som har en sådan. Var han än fått för sig att det inte existerar kulturpolitik utomlands kan det knappast vara i Tyskland, Frankrike eller de nordiska länderna.
Bristen på kunskaper lägger inte hinder i vägen för magnifik självuppskattning. Staël von Holstein menar till synes på allvar att den svenska kulturen blir världsbäst om man helt satsar på nya former av kulturella uttryck och vänder ryggen åt kulturarvet och onödiga saker som poesiböcker och annat. Allt gammalt skall bort i denna sköna värld.
På detta kan man tvivla. Men ett är säkert – om bullshitartisteri kommer att räknas till de sköna konsterna blir Staël von Holstein världsstjärna.
Men var jag moderat skulle jag ömsevis rodna och blekna inför den infantila retoriken.
