Även Ingmar Bergman diggade Dallas. Den som läst utdrag ur hans 80-talsdagböcker – eller såg Bergmans video på SVT i onsdags – vet att regissören var en vän av populärkultur. "Makalös". "Högst underbart". "Ständig källa till glädje!".

Dåtidens kulturnissar rynkade på näsan, inte kunde väl Bergman mena allvar? Men som Maaret Koskinen och Mats Rohdin noterar i sin bok om Fanny och Alexander finns uppenbara likheter mellan Dallas och Ingmar Bergmans egen familjesaga.

Starka matriarker. Bångstyriga barn. Flera generationer under samma tak. Och, förstås: Demonen som lurar i kulisserna.

Ingmar Bergman var nog lika motvilligt fascinerad av J R som resten av svenska folket.

För en vecka sedan hade Dallas överhaussad nypremiär i svensk tv. Lite i skymundan gick   Foto: Robban Andersson en annan succéserie in på sin sjätte säsong.

TV3:s Ensam mamma söker domineras också av matriarker – men i livspusslande, oglamorös 10-talstappning. Andra avsnittet visas ikväll: Småländska singelmammor kör ungar till dagis, jobbar, hämtar, steker köttbullar, leker, nattar. Sedan pustar de ut och dagdrömmer om en dejt eller två – någon att dela familjelivet med.

TV3 iscensätter fantasin, en sommar då kavaljererna står på kö. Väntar drömmannen?

I Ensam mamma söker är demonerna högst vardagliga. Men självupptagna karlar avslöjar sig alltid till slut, när barnen kommer in i bilden.

Jag har ingen aning om vad Ingmar Bergman, fyra havererade äktenskap senare, tyckt om TV3:s program. Men som skildring av moderna familjerelationer känns Ensam mamma söker oändligt mer relevant än Dallas.

Johan Wirfält

kulturen@expressen.se