Tävlingarna utspelar sig på geometriskt upplinjerade spelplaner och löparbanor: räta linjer, rektanglar, cirklar, halvcirklar. Idrottsmännen är halvgudar med hisnande bankkonton och hela cirkusen är en jätteindustri. Vi har vant oss och tar det för givet.
En gång var idrotten överklassens lekfulla tidsfördriv, en lagom ansträngande motion med behagliga kroppsrörelser. Robert Musil har begrundat utvecklingen från lustfyllt privat nöje till åskådarsport och underhållningsindustri i essän "När pappa lärde sig spela tennis". Själv var Musil en förtjust utövare, han simmade, fäktade, cyklade och boxades.

Men sporten var också föremål för hans teoretiska reflektioner i olika texter om idrottens väsen och roll i hans moderna samtid; särskilt på 1920-talet hade kroppskultur och sport blivit på modet. Idrottsstjärnan började ersätta det konstnärliga och litterära geniet som manlig förebild och även den fördomsfrie och sportige huvudpersonen Ulrich i Mannen utan egenskaper blir skakad när han får höra att en kapplöpningshäst utnämns till geni i en sportnotis. Ja, det är inte utan att vi känner igen oss.
I Körperkultur und Moderne. Robert Musils Ästhetik des Sports påminner oss Anne Fleig om de livliga spekulationerna kring idrotten i början av 1900-talet; i diskussionen deltog tidens skarpsinnigaste kultursociologer och författare, som Walter Benjamin, Siegfried Kracauer och Robert Musil.

De tog inte sporten för given utan grubblade över dess funktion i samhället: var den en frizon, var den en ideologisk praktik? På vilket sätt genomsyrades den av moderniteten? Kunde den alstra en estetik? Sporten blev, ungefär som konsten, ett medium för kulturkritik.

Efter någon timme börjar det bli enformigt att titta på Diamond League, gren efter gren på samma på samma geometriska spelplan, samma monotona ritual. Idrotts-platsen börjar likna ett laboratorium.
Men idrotten är motsägelsefull: både en lek för lekens skull och en modell av härskande värderingar och mekanismer i samhället. Under 1900-talet har pappas sorglösa och valhänta tennis ersatts av andra ideal. Precis som i industriarbetet går allt ut på en maximal effektivitet och disciplin, ja, den vetenskapligt tränade idrottaren hölls rentav fram som en förebild för arbetaren.

Den moderna tävlingsidrotten är hoptvinnad med taylorismen, uppkallad efter den amerikanske forskaren Frederick Taylor - för övrigt en sportfåne som vann amerikanska mästerskapen i tennis och som uppfann tekniker för att göra golfspelet effektivare. Taylor utvecklade ett system för tidsstudier och vetenskapliga metoder för att rationalisera och effektivisera varje moment i arbetarens rörelseschema.

Ungefär så arbetar också dagens idrottstränare, med vetenskaplig träning, videokameror, tidtagarur, fysiologer och psykologer, allt för att ständigt putsa på hundradelarna eller centimetrarna. Sporten kvantifieras och idrottsmannen tävlar inte så mycket mot sina medtävlare som mot klockan: nytt världsrekord, nytt pers! Och vi andra är reducerade till betalande åskådare och konsumenter av sportmode och klubbarnas tröjor och mössor och halsdukar. Men det är otvivelaktigt en fantastisk teater som 20-talsavantgardets regissörer betraktade med fascination och viss avund och som en utväg ur en litterär och anemisk teater. De prövade att sätta kroppen i centrum som i Meyerholds biomekaniska teaterexperiment.

Musil var på många sätt kritisk till den moderna sportens utveckling men inte utan ambivalens. Som många av tidens författare och konstnärer älskade han boxning, den existentiellt naknaste av alla sporter (så betraktas den ju fortfarande av Joyce Carol Oates). För boxaren är den idoga träningen bokstavligen ett livsvillkor. Och med hjälp av trän- ingens asketiska kroppsteknik kunde idrottsmannen närma sig ett tillstånd av transcendens.

Jag minns en intervju med Ingemar Johansson, där han beskrev den extatiska känslan av att vara i perfekt form - jag tror det var före matchen mot Eddie Machen; han kunde bara beskriva den som ett slags mystik. Och samma ordalag använder Musil i Mannen utan egenskaper: Ulrich beskriver (inte bara för att imponera på en blivande älskarinna) idrotten som "ett slags teologi", erfarenheter "som numera gått förlorade men som var välkända för mystikerna inom alla religioner."

Det är det motsägelsefulla i idrotten som gör att vi inte stänger av tv:n.
Sportens extrema rationalitet är granne med mystiken. Och den producerar inte bara vetenskapligt tränade robotar utan tillåter paradoxalt nog en individualisering, till och med en irrationell marginal i personligheter som Zlatan eller Usain Bolt.
Ja, är sporten - frågar sig Musil i essän "Crawlsimningens konst och moral" - vetenskap eller konst? Och han svarar med en ironisk avvägning mellan det vetenskapliga och oförklarliga: "Crawlsimningens paradox lyder: ac och bd, och ändå är a+b>c+d. Med andra ord: du simmar sämre i crawl än i bröstsim om du jämför armtag och bentag var för sig, men trots det snabbare om du jämför armtag och bentag tillsammans."