En tvååring i min närhet väntade hela advent på jultomten och Jesusbarnet, som båda lovat komma på julafton. När det på julaftonskvällen var dags att gå och lägga sig konstaterade tvååringen att tomten verkligen hade varit där, men Jesusbarnet som han också väntat intensivt på hade inte dykt upp.
Detta sakliga konstaterande som också kan göras mer bestört och besviket har denna tvååring haft gemensamt med tusentals och åter tusentals kristna genom seklen.
Han lovade att komma, men han kommer ju aldrig.
Att kalla Jesus för Kristus blev tidigt så vanligt att det redan årtiondena efter hans död kom att uppfattas som ett egennamn. Men Kristus är ju som bekant inte alls något egennamn utan en titel, en grekisk översättning av Messias, "den smorde", och förklarar rätt och slätt att Jesus är kung.
Vad vi väntar på är med andra ord konungens återkomst.
Nu kallade Jesus, vad vi vet, aldrig sig själv för kung, men hela hans budskap var faktiskt rojalt: "riket" var nära och Jesus uppdrag var helt enkelt att kalla samman undersåtarna i Gudsriket där Jahve som kung skulle regera över det återförenade Israel.
I det urvattnade konungariket Sverige har ju "kung" snarast kommit att bli en sorts hederstitel och som ledare är kungen strikt symbolisk, men för Jesus var Guds kungaanspråk både definitivt och konkret: Att erkänna Gud som kung var att fullständigt underkasta sig honom.
Kungen (liksom Fadern) hade makt att bestämma vem som skulle få leva och vem som måste dö, och i bönen "Fader vår" som många tror här-stammar från Jesus själv avsäger sig den bedjande fullständigt sin egen vilja till fördel för kungens.
Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske.
Att okritiskt underkasta sig vad man uppfattar som gudens, kungens, faderns vilja - av sådant stoff är varje självmordsbombare skapad.
Gud har emellertid inte alltid varit kung. Det blev han faktiskt först med tiden.
Bronsålderns fåraherdar hyllade aldrig sin gud som kung. Abrahams, Isaks och Jakobs gudar var klangudar med begränsad makt.
Inte heller Uttågets krigsgud Jahve var kunglig. Mose fick lära känna Herren, men att Herren var kung, det fick han aldrig veta.
Först när stammarna blev bofasta och krigsguden Jahve kom i kontakt med kanaaneernas gudar El och Baal, som både hyllades som kungar, föll det honom in att bli kunglig själv.
Sedan dröjde det inte länge förrrän psalmisterna och prästerna utropade: "Jahve har nu blivit kung!" och Jahve försågs med ett himmelskt hov och hela här-skaror av änglar och andeväsen som tjänade och lydde honom.
Ungefär samtidigt slöt sig också Israels stammar samman till ett kungarike, som under kung David och hans son Salomo hade en mycket kort storhetsperiod för att sedan splittras och undan för undan krossas under trycket från omkringliggande stormakter - och med tiden började det hunsade folket, eggat av profeterna, drömma om ett återupprättat rike där ättlingar till kung David åter skulle regera landet, och det är i det här sammanhanget som legenderna kring Jesus födelse i Davids stad Betlehem får läsas in.
Därav en stor himmelsk här och änglar som samlas för att förkunna att den kung av Davids stam som man väntat på är född. Därav stjärnan som pekar ut huset där Jesus fötts. Därav tre kungar som kommer för att bringa honom sin hyllning.
Inte då och inte sedan. Och snart började den tidiga kristna kyrkan vänta på, inte riket, utan Jesus återkomst.
Kungens återkomst.
Och det är i det sammanhanget vi får förstå tvååringens väntan på Jesusbarn och jultomte.
Tvååringen väntar, liksom vi alla väntar.
På en kung som välsignar och förbannar, som väljer och som förskjuter, som dömer till liv och som dömer till död - liksom fäder och kungar i alla tider gjort.
Kanske var det bäst ändå, att det bara var jultomten som kom.
