Foto: Sofia Runarsdotter
 Foto: Sofia Runarsdotter

Vanja Hermele:
In som ett lamm
ut som en tigrinna

Publicerad

Vanja Hermele har skrivit en debattroman utifrån sina studier av den patriarkala scenkonsten.
Gunilla Brodrej pendlar mellan ­sympati för ärendet och känslan av att dras in i en konspiration.

I går lanserades en ny operatidning av Egmont och Hemmets journal. Den heter Primadonna & världens bästa tenorer. Ta och smaka på det namnet. Den objektifierade divan och så de kompetenta karlarna. Castafiore och så de som kan sjunga. Allt är som vanligt i operavärlden. I Folk­operans Maskeradbalen våpar sig Amelia i två upplagor och en uppblåsbar knulldocka bärs fram till kungen. Jag sluter genusvetaren Vanja Hermele till mitt bröst.

Staffan Valdemar HolmFoto: Mikael Sjöberg
Hon är mönster­finnare i studiet av jämställdhet inom kulturen. Hon syr på ett lapptäcke där scenkonstens främsta företrädare bidrar med var sin del av den varierande genusblindheten. Och nu kommer hon med sin första roman, som snarare är en debattbok där de intervjuades namn har ersatts med kön och yrke. Och där impressioner från hennes eget liv dessemellan ligger som ett slags anekdotiskt och metaforiskt bildmaterial uppblandat med mer eller mindre talande notiser, som till exempel de olika kommentarer som Svenska Akademiens ständige sekreterare gav en manlig respektive kvinnlig pristagare. Den manlige "blottställde den mänskliga existensen" och den kvinnliga var "den kvinnliga erfarenhetens epiker".

Benny FredrikssonFoto: Emil Nordin
Intervju­texterna låter som samtidsdramatiken i Radioteaterns serie Möjliga samtal där ofta oskuld möter cynism, medvetenhet möter aningslöshet, ondska godhet. Men i det här fallet är det inte fiktiva utan faktiska referat från Hermeles intervjuer med en rad framträdande teaterchefer och kulturaktörer. På så sätt blir boken också en sorts nyckelroman för den som är någorlunda bekant med Stockholms teaterliv. Referenser leder till rätt person. Så varför är de anonymiserade? Knappast för att medvetet stänga ute resten av läsarna. Snarare för att belysa deras representativitet.

Teaterregissören som är trött på den politiska korrektheten måste vara Philip Zandén. Som representant för patriarkatet får varje svar han ger en speciell undertext, som att konstnärer kan få lov att vara lite excentriska. Men om det verkligen rör sig om Zandén, vilket jag antar, regisserade han senare en absolut jämlik, humoristisk och queer föreställning av Beaumarchais pjäs Figaros bröllop.

 

Näste man till rakning är Stefan Larsson, och den temperamentsfulla intervjun minns jag från Vanja Hermeles rapportbok I väntan på vadå? (2007) där Larsson, då Dramatens scen Elverkets konstnärliga ledare, meddelade att han hatar politiska direktiv och gnäller över att man måste ha med en turk i en föreställning för att få bidrag. Viktigt var lika med tråkigt och pk.

Madeleine Onne (Kungliga operans före detta balettchef) framträder som en verklig nybörjare på det genus- medvetna området, en ärkerepresentant för operans gamla immanens, en världsåskådning totalt begränsad till den egna världen och de egna erfarenheterna "vi är så himla jämställda, vi går halvnakna hela dagarna".

Stefan LarssonFoto: Ylwa Yngvesson
Vidare Stockholms stadsteaters chef Benny Fredriksson och dåvarande Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm. Den sistnämnde vill att de ska avsluta kvällen tillsammans på restaurant. Det är egentligen svårtolkat, men blir inte det i den här kontexten.

Representativiteten är problematisk. Jag förstår poängen, men ibland blir det ofrivilligt komiskt. Jag tänker på de lesbiska bokhandelsbiträdena i tv-serien Portlandia som läser in sexism i minsta lilla rörelse: "Peka inte finger så där, jag ser en penis!". Och jag tänker på den irriterande killen i den gamla Monty Python-sketchen "Nudge, nudge" som anspelar på sex i överdrivet förtäckta ordalag. Det är som om Vanja Hermele kör upp en menande armbåge i min sida och jag sitter där under plommonstopet och blir osäker. Även bokens neutrala eller positiva exempel får en vagt konspiratorisk underton.

 

Må så vara. Hon presenterar exempel. Vi får tänka själva. Jag läser också Vanja Hermeles bok som representant för kvinnor som råkat ut för manschauvinismen inom operavärlden. De män som obetänksamt hävde ur sig sexistiska kommentarer om min person i kommentarstråden på Göteborgsoperans chefsdramaturgs Facebooksida belyste ett djupare problem inom operakonsten.

Veckan efter ringde en reporter och frågade om jag var för kvotering. Jag klämde ur mig ett tveksamt kanske. För Göteborgsoperans chef var vid tillfället en kvinna. Och Kungliga operans chef Birgitta Svendén är inte intresserad av att diskutera kön. I mina mörkaste stunder ser jag dem som välbetalda alibin för att allt ska kunna fortsätta som vanligt. Teamen som skapar opera är fortfarande förkrossande manliga.

En teaterchef utbrister i boken att han är trött på Vanja Hermeles räknefeminism. Det är lätt för honom att säga.

Kulturredaktionen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag