Anders Ehnmark betraktar valbevakningen och minns en Mark Twain-historia.
Jag försöker få ett grepp om frågeställningen i valrörelsens sista stund. STRIPPA PÅ VÄNSTERPARTIETS FAMILJEFEST, läser jag i Aftonbladet. BODSTRÖM BJUDER UNGA PÅ VIN, meddelar Expressen. INGEN FRÅGAR OM ÅLDER, tillägger tidningen efter undersökning. RÖDGRÖN KAMPANJ-KOLLAPS – HELA LISTAN, skriver Svenska Dagbladet.
Vad pågår? Det är ett väldigt liv men svårt att hitta någon riktig frågeställning samtidigt. Tonen är rå i ett filosofiskt tomrum. Jag förstår att vissa lymlar ska få vad de förtjänar. Bodström säkert. Jag visste inte att det fanns så många lymlar i politiken, men tydligen är det så.
Det är något i tonen jag känner igen. Det är Mark Twain, jag tänker på det där guvernörsvalet i New York som han berättar om i novellen En amerikansk valkampanj. Han har länge slagits av vilka skurkar det är som kandiderar, säger han. Tidningarna är fulla av historier om deras brott. ”Jag hade en stark känsla av att jag var mina motkandidater överlägsen åtminstone på en punkt – jag var en hederlig karl”, skriver han.
Följaktligen ställer han upp i valet. Morgonen därpå slår han ut morgonkaffet då han ser en notis i tidningen: MENED. En viss Mark Twain, står det, har inte talat om att han dömdes för mened i Kochinkina sedan han försökt lura av en fattig änka hennes jord.
Mark Twain har inte varit i Kochinkina, men så står det. ”Herr Mark Twain är skyldig både sig själv och den hederliga väljarskara han vänder sig till en förklaring i den här saken”, fortsätter tidningen.
Dagen därpå nya rubriker: TALANDE TYSTNAD. En viss Mark Twain sägs ha varit full på ett valmöte, sparkat en gammal gumma nedför trapporna och krävt in mutor. Tidningarna kallar honom nu Delirium Tremens Twain, DT Twain. Han sägs ha förgiftat sin farbror för att få ärva. Slutligen skickar man nio små barn av olika hudfärg till ett möte där han talar. ”Far! Far!” ropar de och rycker i byxbenen.
Här slutar valrörelsen. ”En gång var jag en hederlig medborgare”, skriver Mark Twain. ”Nu är jag er ödmjuke Mark Twain, menedare, tjuv, likskändare, alkoholist, bestickare och utpressare!”
Det är en rolig berättelse om ett besök i politiken. I en vild förvrängning fångar den stämningen i vår egen valrörelse. Många fick göra samma erfarenhet som Mark Twain – särskilt Mona Sahlin kanske.
Det filosofiska tomrummet var stort, särskilt hos det gamla högerparti som nu sade sig vara arbetarparti, men tillmälena haglade. Slutsatsen är att vissa delar av politiken, särskilt vänsterpolitiken kanske, behöver återuppfinnas.
