Gunilla Brodrej ser en tät uppsättning av Wagners Valkyrian.
Kungliga operans Valkyrian var ett oförglömligt mörkt mastodontverk. Premiärlaget tog andan ur publiken; Stemme, Dalayman, König, Stensvold. De bästa sångarna. Allt var stort, men rörelseschemat minimalistiskt och makligt. Några scener glömmer man aldrig. Den legendariska biljardbordscenen där Wotan talar ut med Brünnhilde, triangeldramat i Hundings kök i Bente Lykke Möllers strama inredning. Det var storslaget.
På Värmlandsoperan är allt av naturliga skäl mindre: orkestern, scenen, salongen och även rösterna, som är perfekt dimensionerade. Kontakten mellan dramats två huvudpar, syskonen Siegmund och Sieglinde samt pappa Wotan och valkyriedottern Brünnhilde är närmare och tätare än jag nånsin upplevt den till kropp och själ.
Wilhelm Carlssons genomtänkta regi avspeglas i sångarnas ögon. Valkyrians uttrycksfulla blick följer pappa Wotans vånda när han vänder ut och in på sig själv. Syskonparet Siegmund (Jan Kyhle) och Sieglindes (Susanna Levonen) händer möts i en beröring minst lika erotisk som när Meryl Streep första gången lägger handen på Clint Eastwoods axel i köket i Broarna i Madison county.
Peter Lundquists scenografi skapar fokuserade förutsättningar för Wilhelm Carlssons ibsenska läsning som förtydligar familjedramat som aldrig förr. Fricka (Ivonne Fuchs), äktenskapets gudinna, träder in som en åldrad prinsessan Leia, men hennes gudastatus markerar bara en sorts tidlös klasstillhörighet. Det är inte det som är intressant utan hennes problem. Konflikten tycks till det yttre handla om det orättfärdiga incestuösa förhållandet mellan Wotans barn Siegmund och Sieglinde, men handlar egentligen om slitningar i parets familjekonstellation. Siegmund och Sieglinde är ju oönskade bonusbarn.
Valkyrian bär både hjälm och sköld och kanske är det just det som behövs när man växer upp i en dysfunktionell familj. Och vingar, som Ann-Mari Anttila satt på sina Gunilla Pontén-liknande valkyrior som kommer ner från skyn i fantastiska formationer. Med svarta oroliga blickar följer de sin systers öde. AnnLouice Lögdlunds Brünnhilde är inte bara alla korpvalkyriornas syster utan även min och din. Hon är inte heller bara Wotans dotter utan allas. Identifikationen möter inga hinder som i form av mytologiskt eller ideologiskt bråte. Tillsammans med Wagners noggrant uträknade, senromantiska känslomusik är det lätt att bryta ner vem som helst i tårar.
Sist men definitivt inte minst. I Rhenguldet sjöngs Wotan av en mild och bra Fredrik Zetterström, här görs han i stället av Urban Malmberg som är en spännande baryton, en riktig operaskådespelare med ett fascinerande uttryck över hela känsloregistret. När han försätter Brünnhilde i sömn bland lågorna och lämnar scenen i operans slut är det inte bara henne han överger utan även oss.
Kvar är som väl är min favorittysk i Karlstad just nu förutom Richard Wagner, dirigenten Henrik Schaefer, högt upp under taket på Värmlandsoperan.
