Den enda grupp som kommer med hedern i behåll ur händelserna i Salem söder om Stockholm förra helgen är de människor som under parollen ”Stoppa nazismen” och genom aktivt ickevåld demonstrerade mot extremhögern.
Både polisens och andra motdemonstranters agerande måste utredas innan vi ska kunna döma ut någon.
Den 29 november utsattes en barnfamilj för mordbrand och lyckades med hjälp av rep och grannar rädda sin tvååriga dotter från att brännas levande. Förövarna visste att det fanns människor i lägenheten.

Yttrandefriheten gäller alla, som Åsa Linderborg påpekar (Aftonbladet 12/12). Vilket innebär att såväl nazister som extremvänsterkrafter har rätt att demonstrera. När en grupp inte accepterar en annan grupps rättigheter och är beredd att ta till våld för att hindra dem kostar det samhället enorma summor att garantera yttrandefriheten.
I vissa länder har det gått så långt att polisen – som försöker upprätthålla denna grundpelare i demokratin – är själva målet.
Polisiära övergrepp och olagliga arbetsmetoder är naturligtvis inte acceptabla, men rättfärdigar inte att grupper som kallar sig för antifascister tar lagen i egna händer.
Med extremvänster menar jag dem som i antifascismens namn hetsar till upplopp, misshandlar och trakasserar människor och förstör egendom.
Extremvänstern har till skillnad från extremhögern dock ännu inte mördat någon (vad vi vet) i Sverige. Vi får hoppas att så aldrig kommer att ske.
Forskare som utför djurförsök, domare, åklagare, högerpolitiker och nazister har misshandlats, trakasserats och hotats men ingen har som tur är dödats.
En annan skillnad mellan de olika extrema krafterna, är att det inte finns en enda seriös tidning eller skribent som försvarar extremhögerns våld och agerande. Inget parlamentariskt parti har tagit ställning för extremhögern, medan extremvänstern har försvarare i bland annat Aftonbladets biträdande kulturchef Åsa Linderborg. Inom vänsterpartiet har bland andra Ali Esbati ursäktat agerandet från den extrema grenen av den antirasistiska och antifascistiska rörelsen.

Likheterna mellan de extrema grenarna inom högern och vänster är desto fler.
Rörelserna är unga, manliga, nätbaserade, hotfulla, våldsromantiserande och tror sig stå över lagen. De är slutna, konspiratoriska, elitistiska och anser sig ha ett ädelt motiv att inte respektera de demokratiska spelreglerna.
Att läsa bloggar och hemsidor som undertecknas av extremvänstern och extremhögern är som att göra en resa i likartad sektmentalitet.
Alla är vi kapitalismens
eller det mångkulturella samhällets medlöpare, vad det än betyder.
 Medierna, myndigheterna, fackorganisationerna, de demokratiska partierna och nu även Mona Sahlin är förljugna och passiva medaktörer.
I de extrema gruppernas konspiratoriska tänkande målas bilden upp av hotfulla och mäktiga krafter som försöker tysta dem. Ingen säger det de menar. Allt är på liv och död och paranoian flödar. Dikotomier styr världsbilden. De enda som är rumsrena är de som har offentligt bekänt sig till den rätta läran.

Vi som inte instämmer blint – eller som i mitt fall inte skrivit om ämnet – är tysta medlöpare till nazismen, enligt den logik som Linderborg navigerar efter i sin artikel. Med samma logik måste jag vara för kvinnohandel, pedofili, statliga bordeller och mycket mer, med tanke på att jag inte offentligt har tagit avstånd från eller skrivit om dessa företeelser.
Den våldsamma extremvänstern är en relativt ny företeelse i Sverige men inte i världen. Den italienska, spanska och grekiska historien är full av terrordåd som kan härledas till extremvänstern. Motståndsgrupper har en gång i tiden i Grekland, Italien, Spanien och Turkiet opponerat sig mot fascistiska och totalitära regimer. Numera är grupperingarna många och syftet inte alltid detsamma som tidigare.
Men Sverige har en historia som skiljer sig från dessa länder.
Läser man Linderborg kan man tro att vi lever i en diktatur.
Sveriges poliskår är inte fascistisk, vår regering är framröstad av medborgarna, oppositionen är stark och fri, yttrandefrihet råder och våra demokratiska institutioner är väl fungerande. Det finns mycket mer att önska, men vår demokrati är bland de främsta i världen.
Fast det blidkar inte extremvänstern. Hatet mot amerikanska storföretag överskuggar alla nyanser och helgar medlen. Talibaner är bättre än amerikaner, Hamas är en social rörelse som hjälper fattiga i nöd och Hizbollah satte israelerna på plats.
Att samma Hamas misshandlar kvinnor som inte bär slöja, lynchar homosexuella, kidnappar civila israeler och mördar meningsmotståndare är små och oviktiga petitesser.
Att Hizbollah satt skräck i Libanon och blivit en stat i staten är inte heller något som verkar oroa den svenska extremvänstern. Att politisk islam mördar, stenar, fängslar och torterar kvinnor, oppositionella och homosexuella vållar heller inget huvudbry för en extremvänster som annars omhuldar queerteori, en teori som bygger på individens rätt att själv definiera och äga sin kropp och sin sexualitet.
Men i kampen mot USA-imperialismen upplöses alla begrepp och en egen semantisk karta ritas för att nå målet. Om inte verkligheten ser ut som den borde får man helt enkelt rita om verkligheten. Välj sida! är det tydliga budskapet.
Allt töms på reellt värde och innehåll för att byggas om på nytt och passa
den egna
logiken. Vi har sett det förr, men skillnaden är nu att dessa grupper inte bara
romantiseras utan välkomnas av etablerade profiler, partier och
organisationer.
Energin är stark och argumenten vässade men leder in i en återvändsgränd. Bränslet är hat och förakt mot allt och alla som inte bekänner sig till vänsterns predikanter. Nätverket är intakt, litet och aggressivt.

På AFA:s egen hemsida får läsarna ställa frågor. På frågan om varför AFA inte tar avstånd från våld blir svaret: ”Våld kan vara mycket. Olagliga aktioner är ibland nödvändiga då dagens lagar ofta skyddar just det vi kämpar emot. Staten upprätthålls med våld från polis och militär och vi ser en rättighet i att försvara oss mot detta. Fascisterna är också mycket våldsbenägna och det kan vara nödvändigt att möta detta vid vissa tillfällen.”
Det är inte bara organiserade fascister som är måltavla. Även domare i migrationsdomstolen är potentiella offer. På AFA:s hemsida publiceras namn och adresser till lagmän och rådmän med uppmaningar om
trakasserier och hot. På www.motkraft.net (som Linderborg rekommenderar) länkas det generöst till extremvänsterbloggar och hemsidor som direkt förespråkar våld och stödjer mord. På en av länkarna kallad Autonoma kärnan under rubriken ”Lite Småmord Skrämmer Borgarna” lyder en text:
”DN skriver att Christian Klar, andra generationens RAF-aktivist, kommer att friges efter 26 år i fängelse. Klar ansökte förra
året om nåd, men blev nekad av förbundskansler Horst Köhler,
delvis för att Klar aldrig uttryckt ånger. Klar dömdes tillsammans med bland andra Brigitte Mohnhaupt för delaktighet i morden
på Siegfried
Buback (riksåklagare), Jürgen Ponto (bankchef) och Hanns-Martin Schleyer (arbetsgivareföreningens chef, samt gammal SS-officer).
Vi i Autonoma Kärnan
vill passa på att i förskott
välkomna kamrat Christian
ut i friheten igen.”

Mord, hot, trakasserier, förstörelse av egendom och hets är oacceptabelt oavsett om det kallar sig höger eller vänster, nazism eller antifascism. Den dag Åsa Linderborg kan instämma i detta är hennes ord värda respekt.