Efter det tunga slag som Israel har tillfogat Gazaremsan, borde vi nu göra halt, vända oss till Hamas ledare och meddela dem:
Ända tills förra lördagen lät vi bli att svara på de tusentals Kassamraketer som avfyrades mot oss. Nu vet ni hur svår hämnden kan bli. Så för att inte bringa mer död och förstörelse än vi redan gjort tänker vi, unilateralt och absolut, beordra eldupphör i 48 timmar.
Även om ni fortsätter att attackera Israel tänker vi inte återuppta striden. Vi ska bita ihop, precis som vi gjorde innan vi gick till anfall. Vi ska inte låta oss lockas till att använda våld. Dessutom bjuder vi härmed in alla berörda länder, i närheten och på avstånd, att medla mellan oss och er i syfte att återställa vapenvilan som upphörde i början av denna månad.
Om också ni upphör med fientliga handlingar, ska vi inte förnya våra. Om ni fortsätter att skjuta medan vi avhåller oss från det, tänker vi svara på det först när de 48 timmarna har gått. Men även då tänker vi lämna dörren öppen för förhandlingar om ett återinförande av vapenstilleståndet, och samtidigt söka en bredare uppgörelse.
Detta borde bli Israels nästa drag. Vore det möjligt, eller är vi redan fångar i de alltför familjära krigsritualerna?
Fram till förra lördagen agerade Israel, under Ehud Baraks militära ledarskap, med imponerande sans och balans. Vi får inte förlora sansen nu, i stridens hetta. Vi får inte ens för ett ögonblick glömma att Gazas invånare kommer att fortsätta leva vid våra gränser, och att vi förr eller senare måste uppnå grannsämja med dem.
Vi får inte under några omständigheter slå till med ett lika massivt våld igen, trots att Hamas i åratal har gjort livet olidligt för de israeler som bor nära Gaza och trots att Hamas ledare har avvisat vartenda israeliskt och egyptiskt försök att nå kompromisser och förhindra storbrand. Återhållsamhet, och plikten att skydda Gazas oskyldiga invånare, måste bli vår ledstjärna – just för att Israels makt nästan är gränslös i jämförelse med Hamas.
Israel måste hela tiden värdera huruvida dess våld sträcker sig bortom det legitima och effektiva svar vars syfte är att avskräcka och att återställa lugnet. Vi måste vara försiktiga så att vi inte dras med i den malström av våld som så ofta har svept oss med sig i det förflutna.
Israels ledare vet mycket väl att det, när läget är som det är i Gaza, kommer att bli väldigt svårt att uppnå en total, otvetydig militär seger.
I stället är det troligare att vi återvänder till det ambivalenta läge vi känner så väl från Libanon. Israel kommer i så fall att slå till mot Hamas och själva bli slagna, slå och bli slagna, fastna i alla fällor som den sortens svar på tal gillrar, utan att uppnå några verkliga och vitala mål. Trots vår militära styrka kommer vi inte att kunna slå oss ur det, utan bara upptäcka att vi har slitits med av en våldets och förstörelsens tidvåg.
Så låt oss stanna upp. Lägga ner vapnen. För en gångs skull, låt oss försöka agera emot våra vanliga reflexer. Mot den dödliga logiken i militär styrka och upptrappningens dynamik.
Vi kan alltid börja skjuta igen. Kriget springer inte ifrån oss, som Ehud Barak själv sa för två veckor sedan. Om vi visar att vi kan göra halt kommer vi inte att förlora internationellt stöd. Däremot lär vi få ännu mer om vi visar en så välövervägd självkontroll, och om vi bjuder in internationella och arabiska samfund att gripa in och medla.
Visst, Hamas kommer då att åtnjuta ett moratorium under vilket man kan reorganisera sig, men det har de ju haft flera år på sig att göra, så två dagar gör inte mycket skillnad. Tvärtom kunde ett välkalkylerat eldupphör få Hamas att ändra sina sätt att svara. Det kunde erbjuda rörelsen ett sätt att med hedern i behåll befria sig ur sin egen fälla.
Och en annan oundviklig tanke:
Om vi hade haft det här förhållningssättet i juli 2006, efter att Hizbollah hade kidnappat två av våra soldater – om vi hade gjort halt efter vår inledande hämndaktion och förklarat att vi la ner vapnen en dag eller två för att lugna ner stämningen och ge medlingen en chans – då skulle vi sannolikt befunnit oss i en bättre sits i dag.
Det är också en lektion som Israels regering borde ha lärt sig från det kriget. Faktum är att det är den viktigaste läxan vi måste lära oss.
David Grossman
kulturen@expressen.se
David Grossman är israelisk författare. Hans äldste son Uri dödades under striderna i Libanon 2006.
Översättning från engelska Nina Lekander.
