Margareta Sörenson tittar närmare på två danska bilderböcker som omprövar och återberättar klassiker.
Det danska bilderboksparet Oscar K och Dorte Karrebæk slog barnboksvärlden med häpnad med boken Lägret häromåret. Äntligen en konstnärligt fullödig barnbok i en skog av ängsliga trevligheter!
Bara naiva läsare som jag missade att boken som beskriver ett koncentrationsläger handlade om en sommarkoloni (eller annan institution) för barn. Att den var en drastisk kritik av hur barn behandlas: auktoritärt och utan respekt för individen.
Nu har de slagit till igen med att drastiskt, mustigt och levande återberätta Shakespeares Hamlet och Voltaires Candide eller optimismen. I båda fallen öppnas bildvärldar runt klassikerna som triggar fantasin och som kan få läsupplevelsen att vila på en förståelse för verket som klassiker och samtidigt ge lust att se, ompröva och uppleva det på scenen eller vid egen läsning.
I Hamlet kombinerar Dorte Karrebaek ett medeltida bildspråk med ett graffiti-inspirerat; mycket slagkraftigt, raffinerat och på sitt sätt förklarande. Personerna i nutida klotterstil agerar mot en bakgrund av den broderade Bayeuxtapeten som skildrar slaget vid Hastings år 1066, ett passande krigslarm bakom Hamlets kris - med sig själv, med föräldrarna, med kärleken.
Bayeuxtapetens rytmiska myller av hästar och soldater löser gradvis upp sig och möter en nutida, snabbt tecknad linje nära klotter och cartoon. Pjäsen återges både i verktrogna replikskiften och i effektivt återberättade transportsträckor där en "Shakespeare-stil" gifts ihop med modernt språk.
Det är lätt att rekommendera till exempel skolbibliotek att köpa in en Hamlet som är rik bildlitteratur i sig, men också trogen gamle Will i en intressant mening.
Voltaires syrliga ironier och salta satir har svårare att klara sig i denna tappning. Bildmässigt är det flott, naturligtvis, men återberättandet hamnar ofta i fel tonart genom bildernas grovt våldsamma konkretioner. Voltaires vassa humor i berättelsen om den storögt godtrogne Candide, som tror på sitt pretto till lärare, Pangloss, falnar redan efter första kapitlet och skildringen av det larviga hovlivet på slottet i Westfalen.
Voltaires poäng är upplysningsmannens; han skrev en drastiskt underhållande polemik mot filosofisk (Leibnitz) och religiös fundamentalism. Det är en radikal pessimism som inte anger annan utväg än att vi odlar vår trädgård, ironiskt nog. Bilderna badar i blod, skelett, död och våld vilket skjuter snett bredvid det satiriska målet.
Och de sista skälvande sidornas vinkning till Samuel Beckett är för lite utvecklad för att skapa mening. Även om röd Hacke Hackspett-frisyr på Beckett är både snyggt och kul.
