Who watches the Watchmen? Knäckfrågan i Alan Moores grafiska romanklassiker om
superhjälteteamet på dekis har, i Zack Snyders filmtolkning, visserligen reducerats till en snabbt förbiflimrande sekvens i förtexterna där orden syns sprejade på en husfasad – ändå ligger den oavbrutet och pulserar som undertext.
Det har snarare med lyckosamma samtidsbundna omständigheter än den lite klumpiga och långdragna filmatiseringen att göra:
Berättelsen om de maskförsedda vigilanterna som, med statens goda minne, bildar paramilitär väktarstyrka påminner på ett metaforiskt plan inte så lite om följetongen om den kapsejsande nöjesindustrin och dess stödtrupper, senast aktualiserad i Pirate Bay-rättegången.
I likhet med film- och musikbranschen urholkas superhjälteklubben Watchmen till att bli en allt mer anakronistisk organisation vars tillvägagångssätt möjligen kunde motiveras under helt andra villkor för åtskilliga decennier sedan, men som varit så övertygad om sin egen relevans och samhällsbetydelse att den självbelåtet lutat sig tillbaka och för sent upptäckt sig vara förbisprungen av sin samtid.
Inte minst på det ideologiska planet. I två av filmens absolut bästa scener mejar den nyttige idioten tillika radioaktivt blåskimrande jätten Dr Manhattan (Billy Crudup) sammanbitet ned springande vietnameser i tron att han faktiskt går den amerikanska demokratins ärenden i den omvalde presidenten Richard Nixons fruktlösa krig mot landet.

I samma veva initieras ett upplopp i New Yorks innerstad mot de häpna Watchmenmedlemmarna Comedian (Jeffrey Dean Morgan) och Nite Owl (Patrick Wilson). Pöbeln, som organisationen dittills sett som sin uppdragsgivare, känner sig nämligen inte alls beskyddad av sina resursstarka superhjältar – snarare övervakad, exploaterad och desperat – och slår tillbaka.
Jämför med piratkulturens bemötande av underhållningsindustrins försök att hävda att man först och främst försvarar fattiga kulturutövare samt abstrakta principer som upphovsrätten när man jagar småpirater, föreslår förbud av internetleverantörer som huserar fildelarsajter eller stränga fängelsestraff för männen bakom Pirate Bay.
Med skillnaden att innerstadsupproren mot maktens megafoner numera sker på bloggar och i gräsrotskampanjer på nätet.
Och som om inte kvoten för ironiskt allegoriska kvaliteter redan vore uppfylld: så sent som i januari hängde distributionen av Watchmen fortfarande på ett skört hårstrå på grund av en konflikt om upphovsrätten mellan filmbolagen Warner bros och Twentieth century fox och riskerade att läggas i malpåse.

Ändå är det omöjligt att helhjärtat ta ställning mot de enskilda medlemmarna i Watchmen – övertygade i sin missriktade idealism som de är, om att det de gör är rätt. De framstår snarare som offer för sin egen tid än gärningsmän, produkter av en reaktionär ideologi som tror att det går att förändra en söndertrasad helhet med hjälp av enskilda punktinsatser.
Att Watchmens centralfigur går under superhjältenamnet Rorschach är således ingen slump: hur du ser på Watchmens legitimitet som upprätthållare av lagen beror helt enkelt på vem du är och – inte minst – hur präglad du är av din samtid och dina erfarenheter.
Eller som Aaron Eckharts karaktär Harvey Dent kärnfullt uttryckte det i fjolårets blockbuster och tematiskt besläktade superhjältefilm The dark knight:
Antingen dör man ung som hjälte eller också lever man tillräckligt länge för att se sig själv förvandlas till skurk.