Rebellhunden är inte dålig konst men ett uttryck för dålig moral. Ann Heberlein betonar att yttrandefriheten också har en etisk aspekt.
Lars Vilks kan glädja sig åt att åtskilliga skribenter förklarat sig villiga att i Voltaires anda dö för hans rätt att yttra sig, även om det han säger är dumt. Intressant nog är i princip samtliga av hans tillskyndare noga med att påpeka att hans konst är ”dålig” konst, vilket Robert Stasinski problematiserade i sin artikel här på sidan (Expressen 12/3).
Det tycker inte jag. Jag tycker att hans lilla hundteckning är tröttsam och oaptitlig men trots det ett exempel på god konst eftersom den aktualiserar en av samtidens absolut viktigaste, och svåraste frågor, nämligen den om det som Ernst Bloch kallar ”de osamtidiga samtidigheterna” och svårigheten att få dessa parallella världar att samexistera. Dessvärre dränks en angelägen diskussion i ett allmänt och självgott tyckande.
Det vore klädsamt att lyfta diskussionen några snäpp. Det vore snyggt om Vilks tolkning av yttrandefrihetens innebörd problematiserades.
Samuel Huntington hävdar i Civilisationernas kamp att framtidens konflikter kommer att gå mellan civilisationer, och inte, som tidigare inom den västerländska civilisationen. Huvudstriden kommer, enligt Huntington, att stå mellan det kristna väst och det muslimska öst. Fatwan mot Salman Rushdie är ett tydligt exempel på just den konflikten. Fundamentalt olika förhållningssätt till demokrati och yttrandefrihet, relationen mellan individen och gruppen, medborgaren och staten, innebörden i rättigheter och skyldigheter, förhållandet mellan Gud och människa uppdagades i samband med Rushdieaffären och bekräftas gång på gång: nu senast i samband med just Vilks.
Kenan Maliks bok Från fatwa till jihad diskuterar de myter som skapats i anslutning till Rushdieaffären: att fientligheten hade teologiska skäl, att alla muslimer tog anstöt, att islam är oförenligt med västerländsk demokrati. Han avlivar samtliga och uppmanar till mindre rädsla och en mer sansad debatt. Få av de monster som myterna skapat existerar, och – skriver Malik – om vi vill dräpa monstren måste vi begrava myterna.
Myterna existerar naturligtvis inte bara här, utan lika mycket där, hos De Andra. Lars Vilks provokation tolkas som hädisk och respektlös och bekräftar därmed föreställningen om det sekulariserade väst som just hädiskt och respektlöst.
Seyla Benhabib menar i Autonomi och gemenskap att en grundläggande förutsättning för demokrati är att alla ges samma möjlighet att kommunicera, kritisera, göra påståenden, uttrycka önskningar, känslor och avsikter. Utgångspunkten för denna ”ideala talsituation” är det som Kurt Baier benämner ”the moral point of view” vilket bland annat innebär att tänka på moralregler som avsedda för alla, inte bara för den egna gruppen.
I förlängningen innebär detta en reflektion över hur min tolkning av en moralisk regel påverkar andra individers möjligheter. Yttrandefrihet är en moralregel med avsikt att möjliggöra ett öppet och kreativt samtal inom och mellan grupper.
Eftersom en annan oundgänglig moralisk norm är att människor inte får utsättas för lidande orsakat av verbala eller fysiska kränkningar förutsätter yttrandefrihet, liksom alla andra friheter, ett visst mått av personligt ansvar.
Benhabib föreslår en universaliserbarhetsprincip som betonar vikten av förmågan att byta perspektiv, alltså villighet att resonera utifrån andras ”moraliska synpunkt” och mottaglighet inför deras röster.
Tolkningen att yttrandefrihet innebär rätten att säga vad som helst är, utifrån Benhabibs resonemang, inte moraliskt rimlig.
Det är inte möjligt, eller önskvärt, att exakt reglera vad som bör undvikas att säga. Det etiska korrektivet i nyttjandet av yttrandefrihet är individens eget omdöme. Hanna Arendt menar i Between past and future att omdömesförmågan vilar i en potentiell överenskommelse med andra; därför är den tankeprocess som leder fram till ett omdöme alltid en tänkt kommunikation med andra som jag vet att jag i slutändan måste komma överens med. Och det beror förstås av viljan att komma överens med andra än med dem som tycker som jag själv.
Den viljan saknas i allt väsentligt hos Lars Vilks (och, värre, hos en hel del svenska debattörer). Vilks rondellhund är inte dålig konst, men den är ett uttryck för dålig moral.
