Vad betyder bra?

Publicerad

"Vad betyder bra i det här fallet? Vad är det där magiska? Vari består textens säregna kraft?" Alejandro Leiva Wenger jämför två antirasistiska texter och försöker förstå en viral succé.

Diskussionerna efter Jonas Hassen Khemiris text, "Bästa Beatrice Ask" (DN 13/3-13) handlar till stor del om varför en text blir en succé på nätet – så spridd, så delad, så älskad. Det vore kanske en intressant fråga för en sociologisk diffusionsstudie. Den här texten har verkligen inga sådana anspråk. Men den enorma framgången för Khemiris text ger också anledning till en annan fråga, nämligen hur antirasistisk kritik bör se ut för att "gå hem" bland människor som annars sällan läser, gillar eller länkar till antirasistiska texter.

Frågan är extra fängslande med tanke på de debatter som de senaste åren visat att upplevelser av rasism i princip alltid kan räkna med att bli förringade och hånade av etablerade kulturskribenter. Så kommer Khemiris text och samma människor anser att antirasism is the shit. Hur förklarar man det här?

 

Nej, jag har inte Förklaringen med stort F. Men dessvärre är de förklaringar som lanseras just nu något självförhärligande och semireligiösa. Plötsligt kan landets bästa skribenter och litteraturkritiker inte formulera mycket mer än förundran och floskler. De har "inga ord". Khemiri påstås göra "det där magiska som bara riktigt bra författare kan: han har den faktiska förmågan att förflytta ens själ till en annan plats/tid/kropp" (Jessika Gedin i DN). Textens succé tillskrivs också "kraften i det litterära uttrycket" (Jens Liljestrand i Expressen) och "skönlitteraturens säregna kraft" (Malin Ullgren i DN, ej på nätet). Man menar att textens stora spridning beror på att vi alla i grunden är humanister och antirasister som känner igen litterär kvalitet.

Jag vill verkligen inte förneka förtjänsterna i Khemiris text. Det är en mycket bra text, och det är bra att de erfarenheter den tar upp uppmärksammas. Men vad betyder "bra" i det här fallet? Vad är "det där magiska"? Vari består textens "säregna kraft"? Problemet med dessa förklaringar är att de inte är förklaringar alls utan en del av de exalterade reaktioner som i sig måste förklaras.

Det finns många "bra" antirasistiska texter med skönlitterära kvaliteter som inte når utanför en mycket snäv läsekrets. De erfarenheter som Khemiri beskriver har i decennier behandlats i forskningen, i litteraturen, journalistiken och musiken (svensk hiphop). Så varför reagerar folk som om de aldrig hade hört talas om de här sakerna? Varför väcker inte Khemiris text de typiska reaktioner som antirasistiska texter vanligtvis gör (tystnad, hån)? Och varför utnämns texten – av DN Kultur – till en "nystart" för antirasismen?

 

Att Khemiri är en känd, omtyckt och hyllad författare spelar förstås stor roll för den stora spridningen av texten. Därför kan det vara intressant att ställa den bredvid en jämförbar storhet, en annan liknande text av en erkänd författare: Johannes Anyuru. I höstas skrev Anyuru en artikel med titeln "För vita svenskar är rasisten alltid någon annan" (SVT Debatt 12/10-12). Artikeln gillades och spreds den också, men knappast utanför den grupp människor som vanligtvis läser sådant. Dessutom blev Anyurus text rejält ogillad på många håll och spridd även av det skälet.

Anyuru och Khemiri är båda män, kända, omtyckta, hyllade. I sina respektive artiklar gör de delvis samma poänger om rasism. Det är inte svårlästa, teoretiska texter. Det är inte främst argumenterande och faktarefererande redogörelser utan personligt hållna vittnesmål som gör bruk av poesins och skönlitteraturens medel. Båda är dessutom inlägg i pågående debatter: I Khemiris fall Reva i Anyurus fall Lilla hjärtat, Tintin och debatten om pepparkaksgubbar i Luciatåg.

Trots alla dessa viktiga likheter blev alltså Anyurus text inte särskilt populär, den togs knappt upp av etablerade medier och framförallt blev den inte utnämnd till antirasismens "nystart" av DN Kultur. Så vari ligger det "magiska" i Khemiris text? Jag tror att magin uppstår till följd av en rad saker, men jag koncentrerar mig på bara några av dem.

 

1. Redan rubriken på Anyurus text är konfrontativ: "För vita svenskar är rasisten alltid någon annan". Att tala om "vita" och "svarta" är i Sverige kontroversiellt. Rubriken på Khemiris text är vänlig: "Bästa Beatrice Ask".

2. Anyurus text vänder sig bland annat mot DN och publicerades på SVT Debatt. Khemiris text vänder sig inte mot DN och publicerades på DN Kultur.

3. Anyuru riktar kritik mot bland annat "DN", "vita svenskar", "vänstern", "vita personer som studerar postkolonial teori och vithetsteori och läser Fanon", samt mot ett "ni" och ett "du" som är de egna läsarna. Han vänder sig mot mängden, mot vem som helst, mot de egna. Khemiris text vänder sig mot – eller snarare vänligt till – en enskild individ, Beatrice Ask, en politiker som är lätt att ogilla av många anledningar eller av ingen anledning alls. Man behöver inte ens vara särskilt engagerad i sakfrågan (Reva) för att hålla på Khemiri.

4. Även om bägge texter är inlägg i pågående debatter finns det en stor skillnad i valet av sakfrågor. Anyuru kommenterar ämnen (Tintin, Lilla hjärtat) som är kontroversiella och som klyver många grupper, även antirasister. Stereotyper i barnböcker och seriealbum avfärdas dessutom ofta som mjuka frågor om petitesser. Argument som "det finns viktigare frågor" dyker upp överallt. Här finns alltså ingen upptrampad konsensus att luta sig mot och göra sig till talesman för. Khemiri väljer däremot att ta ställning mot brutala poliser och Reva – en av dessa "viktigare frågor" med relativt hög status som redan startat en folkrörelse. Reva är något som i stort sett alla läsare, från höger till vänster liksom varenda antirasist, redan tycker är förkastligt. Där Anyuru försöker vända en våg är Khemiri en del av havet.

5. Anyurus text har ett uttalat klassperspektiv. Han talar om dagens rasifierade "arbetarklass" och "trasproletariat". Det här väcker marxistiska associationer vilket gissningsvis inte går hem överallt. Khemiris text saknar klassperspektiv. Möjligen antyder han klass i omskrivningen "innanför tullarna" i Stockholm, men det förblir en antydan.

 

6. Både Anyuru och Khemiri beskriver hur deras fäder inte fick någon chans i Sverige. Anyuru använder kraftuttryck och förklarar pappans misslyckanden med rasismen i "den svenska mentaliteten" ("Vi som har föräldrar från det svarta Afrika såg smarta, välutbildade och ambitiösa människor som i Sverige bara fick skitjobb, vi såg människor vars liv och drömmar pissades bort av något i den svenska mentaliteten som uppenbarligen inte kan se värdet i ett svart ansikte.") Khemiri använder inte svordomar. Han nämner en "struktur" men pekar inte tydligt ut rasismen som förklaring ("den där strukturen som fångade våra pappor, att få en förklaring till varför våra pappor aldrig lyckades här, varför deras drömmar dog i ett hav av returnerade ansökningsbrev.").

7. Anyurus text är polariserande: den bygger på uppdelningen "ni" (okunniga svenskar, vänsterfolk, du som läser det här) och jag/vi (svarta barn och vuxna som står ut med ert hån). Khemiris text bygger på ett stort "vi" där såväl han som alla läsare och till och med Beatrice Ask är inkluderade. Vi utgör alla en "gemensam kropp" – utom REVA, poliser, skinheads och Lasermannen.

8. Anyuru förlägger rasismen till varenda läsare, till "vita svenskar" och till landet "Sverige". Khemiris text är vagare. Rasismen är förlagd både till ett "vi" (vi är alla problemet) och till ett ställe utanför DN, utanför borgerligheten, bland anonyma poliser, fylleceller och polisbussar. Alltså: antingen är någon annan än "oss" problemet eller så är "vi" alla det men precis lika mycket. Det är ett slags utslätande av ansvar där maktförhållanden förtigs. Det här är ironiskt eftersom Khemiris text på så sätt blir en illustration av den mekanism den själv på ett ställe vill belysa: tendensen att placera rasismen någon annanstans än där man står.

 

9. Anyurus text har en anklagande ton och präglas av starka faktapåståenden om rasistiska strukturer och svenskars okunnighet. Sverige är "ett djupt rasistiskt strukturerat" land, skriver han. Och: "Ni är en reservarmé som alltid är beredd att bestraffa den som felaktigt antyder att något kan vara smärtsamt för svarta barn". Khemiris text tar tvärtom formen av en fantasilek, en "enkel önskan" om att byta skinn med Beatrice Ask. Där Anyuru slår fast saker ställer Khemiri retoriska frågor ("när blir en upplevelse en struktur?") och hans fiktion inleds med en feministisk bugning där han visar förståelse för Ask som kvinna i en "patriarkal politikervärld". Anyuru visar ingen hövlighet. Han framför ingen "enkel önskan". Han ställer krav på läsaren.

10. Både Anyuru och Khemiri har mammor som är födda i Sverige. Anyuru nämner inte detta. Khemiri gör däremot en viktig poäng av det. Där Anyuru söker distansera sig från läsaren och de människor han kritiserar, söker Khemiri närheten och betonar vad han har gemensamt med Ask och tidningsläsarna: akademiska studier, medborgarskap i Sverige, en mamma från Sverige och en uppväxt "innanför tullarna" i Stockholm. På det här sättet säger Khemiri – utan att säga det rakt ut – "Se på mig, jag är inte en av 'dom', jag är svensk, jag är medelklass, jag kunde ha varit er son eller kusin eller granne och ändå drabbas jag av rasism".

 

11. Khemiris text appellerar alltså genomgående till läsarens narcissism och homofili(sociologiskt begrepp; tendensen att dras till människor som socialt liknar oss själva). Det här tror jag är kärnan i "det där magiska" med Khemiris text. Anyuru tar på sig en svårare, nästan hopplös uppgift: han kräver att den vite läsaren – som han samtidigt förolämpar – ska identifiera sig med honom och grupper som läsaren inte tillhör (svarta barn, det afrikanska trasproletariatet, etc.). Anyurus text arbetar på att spränga centrum; Khemiris text arbetar på att bekräfta centrum. Khemiri förenas med centrum i ett privilegierat "vi" som sedan uppmanas att visa medkänsla för de som har haft det "värre", "de på riktigt maktlösa, resurslösa, papperslösa". För att hårdra det något: Anyurus antirasism handlar om jämlikhetskrav. Khemiris antirasism handlar om välgörenhet.

 

På varje jämförelsepunkt är Khemiris text mycket snällare, mer städad och därför lättare att gilla än Anyurus. Den som läser Khemiris text behöver inte känna sig ifrågasatt. Den som delar texten behöver inte känna att den förolämpar någon. Det finns inget risktagande från något håll. Khemiri tonar ner spänningar och intressekonflikter inom det "vi" som omnämns, och han frammanar bilden av ett land i konsensus: ett folkhem. Så avslutar han texten med att i klassiskt konservativa ordalag tala om samhället i organiska termer: "vi är en del av denna helhet, denna samhällskropp, detta vi."

Jag tror verkligen inte att det här handlar om en skillnad i författarnas kunskap om de "rätta" retoriska verktygen. Jag tar för givet att de skriver medvetet båda två. Jag tror helt enkelt att Anyuru skiter i det som är "rätt" medan Khemiri inte gör det. De använder sig av två olika strategier.

Och till sist. På DN likställde man i höstas kritiken av Lilla Hjärtat med fatwan mot Salman Rushdie och kallade antirasistiska forskare för kvoterade "kärringar" som borde få sina tjänster indragna. I samma tidning publiceras Khemiris text, som en dag senare dränks i lovord och utnämns till en "nystart" för antirasismen (underförstått: vi gillar inte förra årets jobbiga antirasism – det är Khemiris antirasism vi gillar). "Kom ihåg [Khemiris] ord inför valet", säger Björn Wiman, men i samma stund hotar en kollektiv minnesförlust. Nej, jag ska inte glömma hans ord. Men om det är tillåtet vill jag minnas mer än så. Jag vill minnas ord från förra året och från de senaste decenniernas antirasistiska forskning, sådant som DN inte riktigt vill veta av. Och jag vill minnas det här:

12. Efter förra årets debatter där DN fick rykte om sig att vara den vita okunnighetens borgerliga bastion, kan man anta att tidningen var i stort behov av självupprättelse och försoning. En text som Anyurus kunde omöjligen ha gjort DN den tjänsten. Khemiris text fyllde den funktionen. För trots att Khemiris text säger sig vilja återkalla minnen från "vår svenska närhistoria", nämner den inte Tintin eller Lilla Hjärtat eller någon annan obekväm svensk kulturdebatt. När hans text vid ett par tillfällen tar upp stereotyper i kulturen blir exemplen namnlösa och ospecificerade (amerikanska?) actionfilmer och seriealbum.

Så nu är ordningen återställd. DN är snällast i Sverige och vi är alla antirasister. Bland Facebook-vänner läser jag statusrader som "nu kan man läsa DN igen" och "tur att jag inte har sagt upp min DN-prenumeration".

 

För att sammanfatta. Vill man få majoritetens sympati när man skriver om rasism i nyhetsmedier har man flera valmöjligheter, varav vissa har större sannolikhet att leda rätt. Det gäller att maximera nytta och minimera kostnader. Att inte vara besvärlig, inte krångla till det och inte utmana centrums självbild.

Jag har jämfört de här två texterna eftersom de (i ett svenskt sammanhang) kanske är det närmaste man kommer två idealtyper – extremer – för antirasistiska litterära strategier. Min poäng är inte att det ena sättet är "bättre" än det andra. När det handlar om att nå ut och bli gillad är det uppenbart att Khemiris text är mer effektiv. Men bägge strategier kan vara effektiva och det finns förstås fler skrivsätt än dessa två. Vad som verkligen är bäst beror på sammanhanget, författarens avsikter och den tänkta läsaren.

Poängen är snarare att framgången för Khemiris text inte beror på magi och att dess "säregna kraft" består - som alla litterära praktiker - av specifika uppoffringar, tystnader och eftergifter.

 

Alejandro Leiva Wenger

kulturen@expressen.se

 

Alejandro Leiva Wenger är författare. Texten lades ursprungligen ut på hans Facebooksida under rubriken "Den magiska antirasismen? Tankar om litteraturens säregna kraft".

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida