Lars Gustafsson undrar varför man alltid kallar oppositionen för "de borgerliga"
BERLIN. Det är en egendomlig svensk specialitet att alltid kalla oppositionen, dess partier och dess sympatisörer, för "de borgerliga". Språkbruket återfinns överallt och till och med tidningar som i princip brukar stödja den politiska oppositionen talar om "de borgerliga", "att rösta borgerligt" och så vidare.
Det är ett skadligt språkbruk därför att det är indoktrinerande och systematiskt vilseledande.
I tysk eller brittisk press skiljer man mellan "regering" och "opposition". Någon "borgerlighet" hör man knappast av annat än i historiska sammanhang. Det är nog bäst så, ty vad skulle "borgerlig" betyda i ett modernt sammanhang?
Om vi nu håller oss till Sverige är det uppenbart så att landet har flera olika grupper som utan tvivel är ekonomiska och politiska makteliter, några av dem med fullt synliga och några med dolda privilegier. Vi finner dem på regeringspartiets avlöningslistor och förvisso även i näringslivet. På ingetdera hållet är dessa eliters försteg alltid hederligt vunna eller välförtjänta.
Men någon "borgerlighet" i den mening vi finner den i romaner av Hjalmar Bergman eller Sigfrid Siwertz representerar de inte. Snarare vad man i Sovjetunionen brukade kalla "nomenklaturan". Det är faktiskt ganska svårt att uppbåda något som liknar en solid borgerlig klass i Sverige efter andra världskriget. Konfiskatoriska arvs- och förmögenhetsskatter och de ekonomiska eliternas svar - att flytta utomlands - har i stort sett omöjliggjort en solid borgarklass. Och borgerlig moral i gammal solid mening var det länge sedan vi såg. Försäkringsbolaget Skandias stöld- och förskingringsbenägna direktörer representerar knappast något sådant ideal utan mera en maffiaekonomi.
Kort sagt: begreppet "de borgerliga" är i dagens läge retoriskt nonsens. Det konnoterar till vaga negativa känslor men refererar inte till någonting.
"Oppositionen" är en helt annat slags begrepp än "de borgerliga" eftersom varje parlamentarisk gruppering som motsätter sig regeringen är opposition. Det finns en snabbt stigande sannolikhet för att vi nästa år skall ha en socialdemokratisk opposition.
Uppdelningen av Sverige i "regering" och "de borgerliga" är ingenting annat än ett retoriskt grepp som speglar en avsikt att cementera nuvarande maktförhållanden. Att acceptera en sådan retorik via dess språkliga uttryck kan knappast vara en uppgift för tidningar eller sådana skriftställare som stöder oppositionen.
Vad kan "en borgerlig hållning" betyda i dag? Bönder i glesbygden som motsätter sig grönvänsterns bisarra krav på ytterligare höjda bensinpriser, eftersom dessa glesbygdare vet hur det kommer att drabba dem? Industriarbetare i bostadskö som ogillar maktelitens metoder att skapa sina egna extrema bostadsförmåner? Är det "borgerligt" att med ogillande se hur olika statliga museer förvandlas till ytliga institut för den ena eller andra ytligt opportunistiska politiska modepropagandan?
Sanningen är naturligtvis att ordet i dagens Sverige inte har någon kärna av betydelse över huvud taget. De av oss som inte sväljer denna form av billig ordmagi bör konsekvent slänga ut ordet och i stället konsekvent tala om "oppositionen".
Det är tid för verkligheten att komma till tals och det sker inte genom språkliga kortkonster.
