Vid ett seminarium i Lund för några år sedan försökte en amerikansk filosof definiera religiösa uppenbarelser. Han menade att en person kunde bli direkt tilltalad av Gud utan att veta om det och utan att någon märkte det på henne.
Jag antar att den amerikanske filosofen hade rätt. Om Gud finns kan han väl rucka på oss utan att någon märker det, förändra vår upplevelse utan att röja sin närvaro. Från ett analytiskt perspektiv är slutsatsen dock löjeväckande (jag minns att vi skrattade). Vad har man uppnått med en definition som tillåter att alla människor alltid har religiösa uppenbarelser? Tanken är snudd på poetisk, men som vägledning – verkningslös.
Och med konsten är det som med Gudsupplevelser. Vi kan tillåta allt att vara konst. Precis som med uppenbarelser tror jag också att det i grund och botten stämmer. Precis som med uppenbarelser leder emellertid ett så verkningslöst konstbegrepp till en del lustiga situationer.
Kritiken från höger mot Anna Odells konstprojekt har följt två huvudspår. Dels har det avfärdats som icke-konst, dels har aktionerna klandrats som omoraliska. Dessa båda, vid första anblicken oberoende påståenden, förhåller sig till varandra på ett betydelsefullt sätt.
För mig är det självklart att konsten bör tillåtas att med förstånd ingå i ett friare förhållande till moralen än vad som medges andra samhällsobjekt.
Det är ett problem att det saknas metod att skilja wannabes från the real deal, men vill vi ha ett samhälle som tillåter jobbig konst och jobbiga konstnärer måste vi vara mera tillåtande än vad som känns behagligt.
Därmed blir min hållning inför aktioner som Odells att man för det allra mesta får ta dem som de kommer, också när maggropskänslan säger att det är moraliskt tvivelaktigt.
Men, och detta är avgörande, det förutsätter också att det handlar om en strävan efter ett konstnärligt uttryck. Det är här jag tycker att Odell har försatt sig i en svår situation. Invändningen hör ihop med påståendet att hennes verk inte är konst, men har inte ett smack att göra med den tradiga protesten att konst bör approximera fiskargubben.
Om vi i praktiken inte accepterar verkningslösa begränsningar av konstbegreppet – att, i analogi med den amerikanske filosofen, allt kan vara konst – då måste det vara tillåtet att utesluta en del yttringar som okonstnärliga. Kontext och mottagning är då viktiga, men intention är det kanske mest ofrånkomliga kriteriet: syftet med verket måste vara konstnärligt.
Påståendet är inte okomplicerat, konst fullbordas i skiftande grad i mötet med mottagaren, men också i svårplacerade fall tycks det krävas ett syfte att uttrycka eller problematisera en estetisk hållning eller en kommunikativ möjlighet; en vilja att skapa, undersöka eller problematisera begrepp eller relationer mellan begrepp. Konstnärligt värde består inte heller i en konstnärs strävan efter nytta, vare sig det handlar om pengar, politik eller bekräftelse.
Vilket var Anna Odells syfte?
Om man söker svar i de ledtrådar som står till buds – Odells eget svar på frågan och (ja, nu är det dags för citattecken) i ”konstverket” – då får man det distinkta intrycket att Odells odelade syfte är att fästa uppmärksamheten på brister i psykvården med det förlängda målet att få till stånd politiska eller terapeutiska förändringar. I sådana fall var det inte konst hon ägnade sig åt utan opinionsbildning i form av en demonstration. Aktionen var konstnärlig i samma mån som en husockupation eller att någon häller klister på trottoaren utanför en pälsbutik.
För mig har den observationen avgörande betydelse för huruvida hennes handlingar var moraliskt godtagbara. Det är konsten som bör tillåtas ett friare förhållande till moralen, inte de politiska aktionerna. Det finns ett viktigt demokratiskt ställningstagande i den distinktionen.
Givetvis saknar mitt resonemang bäring för den juridiska aspekten av saken. I det avseendet bör inte det konstnärliga syftet innebära något skydd, lika litet som en medial debatt ursäktar skjutgladhet från åklagarhåll.
Roland Poirier Martinsson
kulturen@expressen.se
Roland Poirier Martinsson är filosof och chef för Timbro Medieinstitut
