Karin Olsson: "Litteraturen tillhör också det minst existentiellt smärtsamma att hantera i den privata katalogiseringen. I mina 120 flyttkartonger saknas de viktigaste minnena: Mobilbilderna som jag tog på mitt nyfödda barn, men som jag aldrig orkade lägga över på en hårddisk."
Karin Olsson: "Litteraturen tillhör också det minst existentiellt smärtsamma att hantera i den privata katalogiseringen. I mina 120 flyttkartonger saknas de viktigaste minnena: Mobilbilderna som jag tog på mitt nyfödda barn, men som jag aldrig orkade lägga över på en hårddisk."

Utrensning

Publicerad

Aldrig förr har vi så flitigt dokumenterat våra liv utan att ta hand om det vi verkligen vill bevara.

Karin Olsson inleder en artikelserie om vår samlade ångest över den kollektiva minnesförlusten.

Att vara eller icke vara. En fråga som vi till mans kanske hinner tänka allt för sällan på, då vi är upptagna med något annat: att spara eller icke spara.

Vid min flytt för några veckor sedan krävdes 120 flyttkartonger. Ändå hade jag rensat bort tre kartonger med cd-skivor och sju flyttlådor med böcker. Alla titlar som jag hade samlat på mig granskades i en hänsynslös urvalsprocess. Debattböckerna och självbiografierna utan klassikerstatus rensades bort utan pardon. Sara Lidmans "Gruva" - tummen upp! Pär Nuders "Stolt men inte nöjd" - tummen ner! Alla stora romaner fick nåd. Böcker med en personlig dedikation kom undan med blotta förskräckelsen.

Mest smärtsamt var att åka till Myrorna med LM Montgomerys "Anne på Grönkulla" och Maria Gripes "Skuggan över stenbänken". Böcker som jag älskat i bokslukaråldern. Men med Stockholms kvadratmeterpriser har man inte råd att vara sentimental. För att påbörja ett bibliotek av Myrdalska mått måste man transportera lådorna till Varberg.

Nu ligger stackars Nuder, som förvärvades från en stormarknads reaback kort efter boklanseringen, förmodligen i en loppishylla under lappen: "fyll en pappkasse för 40 kronor". Böcker har med branschens allt febrigare utgivning blivit en slit-och slängvara vilken som helst. Med det växande utbudet av digitalböcker kan man dessutom snart börja betrakta bokhyllor i hemmet som ren inredning.

Litteraturen tillhör också det minst existentiellt smärtsamma att hantera i den privata katalogiseringen. I mina 120 flyttkartonger saknas de viktigaste minnena: Mobilbilderna som jag tog på mitt nyfödda barn, men som jag aldrig orkade lägga över på en hårddisk. Det slår mig att jag inte tagit en enda högupplöst bild på min son på flera år.

Sanningen är att min generations kärleksbrev eller annan korrespondens aldrig kommer att läsas av våra barnbarn, eller publiceras av framtidens förläggare, då det gick upp i digital rök när alla övergav sina obskyra eposttjänster för Gmail.

Aldrig har vi levt i en tid då vi så flitigt har dokumenterat våra liv, men samtidigt brytt oss så lite om att spara det vi verkligen vill ha. Kom ihåg de högtidliga diabildsvisningarna, där även de misslyckade fotografierna bevarades och stolt visades upp. Nu lever vi i stället med våra minnen i ett ständigt flöde, som varar till den dag Instagram lägger ner.

Men den digitala minnesförlusten är inte bara en privat angelägenhet. Mobiliseringen av den arabiska våren i sociala medier kommer att vara svår att studera för forskare. Mycket är redan borta. Har eftervärlden tur kommer USA:s kongressbibliotek åtminstone att ha lagrat det som skrevs på Twitter, efter att biblioteket skrivit på ett leveransavtal med mikrobloggen. Och i Sverige tampas vi med en misslyckad e-pliktlag, som gör att Kungliga biblioteket tvingas använda sig av föråldrade metoder för att i bästa fall lyckas spara det mest nödvändiga på internet.

Samtidigt kräver de gamla arkiven med fysiska ting omvårdnad, kunskap och i många fall kostsam digitalisering för att överleva. Nyligen larmade Filminstitutet att den svenska filmskatten, med analoga kopior på över 2500 svenska långfilmer och 6000 kortfilmer om tio år kan ha gått förlorade om de inte scannas in digitalt. Kostnaden beräknas till 300 miljoner kronor. Vem ska betala? Och vad är värt att spara?

I Expressen Kulturs nya artikelserie - "Sparkrav" - gör vi en djupdykning i vår tids arkivariska dilemman. I morgon bidrar Anders Mildner med en artikel där han driver tesen att realtidskulturen håller på att förändra vår inställning till att samla på saker, och att det bara är ett problem för sådana som jag med ett ben i den gamla kulturen och ett i den nya. Kanske har han rätt.

På återvinningscentralen i Sätra utanför Stockholm en kylig lördagsförmiddag står bilarna, fullastade med skräp, i långa rader. Kraschade datorer, kasserade mobiler, böcker i drivor. Det är konsumtions- och dokumentationssamhällets ändstation, där allt mals ned och eldas upp. Vi orkar inte ta om det. I väg med skiten bara. Allt ska bort.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag