ROMAN

JOHN LANCHESTER | Capital | Faber and Faber, 592 s.

KONST

DAMIEN HIRST | Tate Modern, London | Till och med 9 sep.

Roger Yount oroar sig för sin julbonus. Han är avdelningschef på en investmentbank i Londons Citykvarter och huvudperson i John Lanchesters nya roman Capital, en av vårens mest uppmärksammade brittiska böcker. Medan Roger svettas över hur en eventuell utebliven bonusmiljon - en miljon i pund, alltså - kommer att påverka familjeekonomin, funderar han på tavlan i sitt nyrenoverade vardagsrum.

Det är en av Damien Hirsts prickmålningar.

"Betraktad ur ett estetiskt, konsthistoriskt, inredningsmässigt och psykologiskt perspektiv var Rogers genomtänkta omdöme att målningen hade kostat 47 000 pund, plus moms", skriver John Lanchester i Capital.

Det är en bra sammanfattning av Damien Hirsts ställning i dagens konstvärld - men också vilken funktion han fyller.

För Londons bankirer är en av Hirsts prickmålningar på vardagsrumsväggen i dag en lika självklar statussymbol som den kontinentaleuropeiska sportbilen i garaget.

Samtidigt, på Tate Modern, har museets stora Damien Hirst-retrospektiv öppnat. Medan jag kryssar genom de packade salarna slår det mig hur talande Hirsts karriär är för den ideologiska resa som Storbritannien gjort de senaste decennierna.

Tate presenterar hans klassiker kronologiskt: tigerhajen i formaldehyd, prickmålningar i massor och diamantdödskallen i en egen, nedsläckt kammare - och avslutar med en nybyggd Damien Hirst-butik. Där kan man köpa fjärilsnålar för några pund, men också formgjutna plastdödskallar doppade i färg och certifierade av konstnären - för 375 000 kronor.

"Vi har sålt flera stycken", säger kvinnan i kassan, "folk betalar direkt med kreditkorten."

En tydligare spegling av den brittiska samtiden, ett land där David Cameron förespråkar en avreglerad syntes mellan finansiellt och kulturellt kapital, är svår att tänka sig.

Damien Hirst växte upp i ett arbetarhem i Leeds. Han hade nyss blivit tonåring när Margaret Thatcher kom till makten 1979. Runt hörnet kunde han snart se de konkreta resultaten av premiärministerns politik: gruvsamhällen som stängde över en natt, kraschlandad ekonomi och massarbetslöshet. Många av hans nordengelska grannar vände det där till ett livslångt hat mot Thatcher. Damien Hirst omsatte det i stället i just sådan entreprenörsanda som Järnladyn efterlyste hos sina undersåtar.

Hans genombrott kom redan i slutet av 80-talet, som konststudent på Goldsmiths i södra London. Medan skolkamrater som Sarah Lucas och Gary Hume kämpade för att betala hyran anställde Damien Hirst egna ateljéassistenter och brände 200 pund i veckan på taxiresor mellan Sohos nattklubbar.

På 90-talet fick Young British Artist-rörelsen konstvärlden att vända blickarna från New York till London. När Tony Blair vann valet 1997 var Storbritanniens "kreativa industrier" de första han tackade. "London Swings! Again!" utropade amerikanska tidskriften Vanity Fair - och lyfte fram Damien Hirst som affischnamn för hela den nya brittiska konstscenen.

På den tiden sågs "Cool Britannia" och den framtidstro som bar fram Tony Blair som en uppgörelse med thatcherismen. I dag, med mer nyanserade blickar på Blaireran, framstår hans premiärministertid snarare som en naturlig fortsättning på Margaret Thatchers.

Blair paketerade om Järnladyns nyliberala politik, klädde den i en mjukare, modernare och mer medieanpassad kostym. När han förkunnade att Storbritannien blivit ett "klasslöst samhälle" menade han inte att inkomstklyftorna försvunnit - bara att även killar från arbetarklassen nu kunde bli rika.

Damien Hirst symboliserar den utvecklingen bättre än någon annan.

I Capital beskriver John Lanchester, som förutom författare även är näringslivsjournalist, dagens Londons City som en strikt meritokratisk kultur. Nätverk från Eton och andra privatskolor öppnar fortfarande dörrar till finansinstitutionernas finrum. Men en betydande del av de män (det är ju oftast män) som utgör bankernas traderstyrka är i dag unga killar från arbetarklassen.

"Jag hade inga pengar när jag var barn, så jag blev medveten om pengars betydelse. Jag förstod att man kan använda pengar för att få folks uppmärksamhet. I dag lägger affärsmännen märke till mig på gatorna, det kan inte vara dåligt", sa Damien Hirst i en intervju med BBC nyligen.

Utställningen på Tate har fått ett ljummet mottagande, Guardian kallade den till exempel "en stor besvikelse". Det är svårt att inte läsa in en dom över den bredare, brittiska samhällsutvecklingen i sådana meningar.

Man kan tycka vad man vill om Damien Hirsts prickar. Men som konstnär har han fångat de senaste 20 åren i Storbritannien bättre än någon annan.

Av Johan Wirfält