SAKPROSA

MARIA WENDT | Almedalen, mediemakten och den svenska demokratin | Atlas akademi, 165 s.

"Ingen dricker väl rödvin i Almedalen?" Faktafelet redan på första sidan av Maria Wendts Politik som spektakel länkades fnittrande runt bland den tjattrande klassen i veckan. Hon påstår alltså att folket i Almedalen dricker rosévin före partiledartalen och rödvin efteråt. Det kan självklart vara sant för enstaka personer, men som regel stämmer det knappast. Hihi.

Som anmärkning är det förstås inte mycket att hänga upp sig på, herregud, vem har inte sett fel på vad som finns i glaset en sen kväll. Det som är värre med den här uppgörelsen med svensk politiks sommargotländska schlagerfestival är att Wendt inte greppat så himla mycket annat heller. Ännu en statsvetare som konstigt nog inte verkar förstå politik.

Hon beskriver Almedalsveckan som en lullig mysfest där medier och politiker gemensamt säljer varandra, utan kritiska frågor om annat än statsministerns diet inför beachsäsongen eller oppositionspolitikerns bästa tips inför ommålningen av sommarstugan (obs, två autentiska exempel). Symbiosen blir sällan så tydlig som när fulla 45-åringar från varsin sida medieskranket samlas i baren och lystet skvallrar om vilken 22-årig ultravacker kristdemokrat som kommer att utses till det här årets "Snyggast i Almedalen" (obs, utnämningen finns på riktigt).

Det finns mycket att kritisera. Det är därför synd att Wendt knappt vet vart hon ska rikta blicken. För ja, gullet från underjorden finns. Sverige är ett litet land, politik är en rätt liten bransch, alla som är inblandade känner varandra. När allihop åker på kollo till ett ljuvligt juli-Visby kommer det bli ett visst mått av intim uppsluppenhet.

Wendt pekar där på en viktig sak: medieutvecklingen mot allt mer själv­bespegling och PR-ifiering. Det är inte unikt för Almedalen - tänk på hel­sidorna om Expressenbussen som åkte till Kiev för fotbolls-EM - men det är definitivt ett problem för det vi kan kalla det demokratiska samtalet. Det är viktigare för väljarna vad intresseorganisationerna och politikerna egentligen pratar om, än att Aftonbladet anordnar trivselutfrågning när några politiker grillar tillsammans, och sedan rapporterar om densamma med fina förklädes­bilder.

Men det är just det, bortom roséminglet talar de faktiskt med varandra.

Det finns, enkelt uttryckt, tre olika Almedalen. Den här boken handlar om ett av dem, mediespektaklet. Sedan finns också det ursprungliga Almedalen, det där habermaska sam­talet som folk refererar till i tjusiga tal. Det finns också, på riktigt. Man kan gå på små seminarier om alltifrån digitalisering av kulturarvet till utmaningarna för ideella aktörer på välfärdsmarknaden eller behovet av evidensbaserad missbruksvård. Ingetdera kommer kanske ge några rubriker om ingen angelägen ledarskribent trillar in, men man kan lära sig oändligt mycket och knyta angelägna kontakter.

Det viktigaste Almedalen är dock utanför både program och mediebevakning. Låt oss kalla det Davos-faktorn. Det fattas riktiga beslut här, informellt, outtalat. Sveriges samlade public affairs-konsulter är inte i Visby för att lyssna på de obligatoriska schlagertjejerna som försjunger inför Annie Lööfs tal. De är där för att underlätta för riktiga höjdare att träffa varandra och göra upp.

Ju stimmigare det öppna Almedalen blir, desto mer stängs dörrarna om makten. För bara sex, sju år sedan gick ministrar omkring på gatorna som vanliga män, redo att småprata med den vanlige väljare som till äventyrs skulle vilja. Sen kom bloggarna och politikernas presstjänster ville inte riskera snedsteg, allra minst sådana som kunde resultera i osmickrande mobilbilder på drinksvettiga överläppar.

Sedan dess har det både knäppts upp och till. Middagarna är privata, ofta i PR-byrå-regi, festerna stängda för allmänheten. Ute på stan finns gräsrötter, ungdomspolitiker och 4 000 PR-assistenter. Ibland hamnar de i säng med varann. Sånt händer, vem bryr sig.

Högdjurens vänslande däremot betyder ju något på riktigt. Men om det får vi inget veta.