Är sig själv? Depraverad maskeraddeltagare i Eyes wide shut. Foto: Arkiv
Är sig själv? Depraverad maskeraddeltagare i Eyes wide shut. Foto: Arkiv

Ut från scenen

Publicerad
Uppdaterad
Det mediala rampljuset fångar in varje människa. Aase Berg vill inte iscensätta sig själv som teater.
"Bli den du är" är en sån där spök-lik slogan som används av allt från chakrahealingspecialister till företagare på hugget. Hur då? Blir jag till exempel mer äkta om jag följer den självbiografiska utfläkartrenden och försöker publicera den ärliga, inre sanningen om mig själv?
Faktum är att jag egentligen redan vet vem jag är, om vi nu tillfälligt ska köpa den i och för sig rätt skumma idén om ett innersta inne. Men jag tror inte att samhället skulle gilla den personen, och jag tror inte det är såna karaktärsdrag man syftar till att återerövra genom livs-stilscoaching.
Egentligen vill jag bara bli sondmatad eller åtminstone äta astronautpiller, jag vill leva på bidrag (om det fortfarande hade existerat människovärdiga sådana), jag vill inte röra ett finger, bara sitta och uggla, långsamt växa in i terrängen. Jag är nog egentligen ett träd. Inte särskilt användbar på pigga entreprenörs-kickoffer, alltså.
Nej, ni fattar, det håller inte. Såna som jag måste spela rollen av normal människa för att något som överhuvudtaget påminner om en mänsklig civilisation ska kunna fortgå.

På senare år har jag faktiskt så till den grad förlikat mig med normalitetsteatern, att jag nästan blivit ett med den. Det beror på att jag har samlat in en bank av empati, och empati känns sunt, mjukt, bra och kommunikativt.
Det var värre när jag var ung: man kan inte säga till presumtiva arbetsgivare att man hatar att jobba och enbart gör det för pengarna eller erkänna att anledningen till att man inte begår brott enbart är att man inte vill åka fast. Det är besvärligt att ha höga poäng på psykopatskalan.
Okej, jag vet att jag använder psykopattermen slarvigt nu, jag använder den bildligt snarare än psykiatriskt korrekt. I sin reportagebok Smärtpunkten om Lars Noréns Sju tre skriver Elisabeth Åsbrink däremot om riktiga psykopater. Åtminstone Tony Olsson, som han hette då, outas som diagnostiserad psykopat i en dokumentär av Folke Rydén som Åsbrink diskuterar.
Rydéns film ger enligt Åsbrink ett intryck av att teaterarbetet förvärrat psykopatin, och i kölvattnet av filmen skrev Maria Schottenius i en artikel att "rampljuset blev det som bland dessa personer fick de psykopatiska tendenserna att förstärkas." Det kan i och för sig diskuteras om psykopati låter sig påverkas på det sättet, men följer vi Schottenius hypotes är det inte främst psykopater vi ska vara rädda för, utan själva scenen, rampljuset, teaterföreställningen "människa" i en offentlighet. Scenen är en farlig plats. Och visa mig en plats i detta samhälle som inte är en scen.

Man vill gärna tro att fångarna i Sju tre gavs en toppenchans när de fick spela teater, eller egentligen, spela nästan sig själva. Men det gjordes på en scen sanktionerad av medelklassen. Jag är rätt övertygad om att det högsta tecknet på att vara lyckad i kriminella kretsar inte är att bli skådespelare.
Dessutom, som Åsbrink skriver, när Tony Olsson med flera genomför Malexandermorden är de utklädda i rånarmundering och har med sig ett militärmässigt förråd av tunga vapen.
Olsson är alltså inne i en roll när han begår brottet, en helt annan roll än Norén givit honom på teaterscenen, en icke självreflekterande roll som adrenalinrobot i stället för den öppet självutlämnande internens skepnad.
Kriminaliteten är förmodligen den ultimata teatern, med en intensitet och närvaro där både Norénscenen och normalitetsuppvisningen står sig slätt i jämförelse.
För den intelligenta människan borde hoppet i dag alltså inte stå till rampljuset, utan hur man kan fungera som varelse utanför det. Det har förstås alltid funnits eremiter, men det är dags att uppdatera det eremitiska projektet. Att göra en Thoreau och fly in i skogen räcker inte - skogen i dag är full av osynliga gränser, rågångar och hierarkier för skogskubik, fläskiga maskiner och jaktlycka. Det funkar inte heller att bli Assange-hacker eller odla dreads och åka på spa i buddistkloster: antilivsstilarna ger lika många scenpoäng som livsstilarna.

Att rampljuset konstant eskalerar genom medierna är väl ingen nyhet. En av de ärligaste iakttagelserna om självskådespeleriet jag har stött på kommer rätt otippat från den storvulet mansgrisiga pösmunken Börje Ahlstedt. Ahlstedt säger i sin självbiografi att han använder teatern som ett sätt att smita från sig själv, det vill säga från den personlighetsscen inom oss alla där psykopatin håller på att normaliseras.
Borde vi göra som Börje Ahlstedt och anonymisera våra egentliga jag genom att förvandla det omedvetna skådespelet till medvetet agerande?
Inom litteraturen är det i alla fall en växande trend att skriva pseudonymiskt i stället för självbiografiskt. "Litteraturen är det bästa gömstället", skriver Kristoffer Leandoer i sin vältajmade essäbok Mask.
Leandoers titel får mig att tänka på Kubricks Eyes wide shut, där maskerade eliter ägnar sig åt depraverat mörker och håglös driftstillfredsställelse. Men på dagbokssajten skunk.nu, som nu finns i bokform med "de bästa texterna från skunk.nu", har det förmodligen inte huserat några psykopatiska eliter.
Tvärtom får jag en känsla av att sajten befolkats av de maktlösa. Maktlösa människor kan i och för sig också samla sig till en otrevlig, aggressiv lynchmobb med enbart reptilhjärna: förfördelad pöbel nitar allt som rör sig. Men inte på skunk.

Vissa av skribenterna avslöjar sina riktiga namn i pappersboken, medan andra har valt att förbli pseudonyma. Märkligt nog är det just dessa jag fastnar starkast för.
Är det en slump att de i mitt tycke mest intressanta skribenterna in i det sista vägrar uppge sina riktiga namn? Eller är det dessa personer som har varit minst sig själva i skrivandet, som har gått längre än deras vardagsroller skulle göra, och därför inte vill förknippas offentligt med sina texter?
Kanske kommer man aldrig sig själv närmare än då man leker främling i text. Kanske finns det en motvikt till den känslomässiga avtrubbningens maskerade mörker i Eyes wide shut-konstellationen.
Nätet är främlingskap i vänskapsmask. Där är vi ensamma tillsammans.
Den nya versionen av Thoreau håller förmodligen till på Facebook. Så fort jag får mer pengar och slipper publicera texter och böcker ska jag skapa en profil för mitt inre träd där det kan sitta knäpptyst och överseende och glo begrundande ut över ansiktsskogarna.
Jag vet ännu inte hur den nya ensamhetens kunskap ser ut, men jag vet att den finns där jag undviker att möta scenens blick.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag