De är den svenska småstadsidyllens kärntrupp, dess färgkodade urtyper: Tant Grön, Tant Brun, Tant Gredelin och Farbror Blå. Nyblivna storstadsromantiker hinner bara läsa de första raderna i den första sagan om de fyra figurerna, som kom 1918, innan de ryggar tillbaka: "Det var en gång en liten stad, och i den staden fanns en liten gata, och vid den gatan låg ett litet gult hus, och i det lilla huset bodde tre systrar.
"Det är småstaden, med plank, låga trähus och katter. Det är litet och smått, som så mycket i Elsa Beskows sagovärld: hattstugor, småstäder och Tomtebobarn i övergivna rävhålor. Men blicken för det här lilla föddes i den växande storstaden Stockholm kring förra sekelskiftet.
Elsa Maartman bodde på 1890-talet på Storgatan 18, intill Östermalmstorg i Stockholm. På 1880-talet bytte torget namn, som en del i Stockholms ambition att vara storstad, från Ladugårdslandstorget till Östermalms torg. Små krokiga sotiga kåkar med plank och uthus, ersattes av höga påkostade hyreshus. Staden växte och blev en riktig stenstad. 1800 hade Stockholm 75 000 invånare, 1900 var det 300 000.
Våren 1893 går Elsa Maartman 19 år gammal från hemmet på Östermalm, genom staden, till konstnären Nathanael Beskows ateljé på Vasagatan 9, ett kvarter från den relativt nybyggda centralstationen (1871). Den nya breda Vasagatan var en del av det nya stora Stockholm, enligt Elsa Beskow "en trevlig gata med härlig utsikt, men fem trappor att löpa sig trött av".
Nathanael blir hennes man, och år 1900 lämnar de Stockholms innerstad för den lugnare villaförorten Djursholm. Det är där, i trävillan, som Elsa Beskow skriver om Tanterna.
Men småstadslivet, och kanske mycket av det lilla livet i hennes sagor, kan betraktas som ett svar på storstaden där och då och på den helt nya livsmiljö som den utgjorde.
Elsa Beskow hade på sin 70-årsdag besök av några studiekamrater från Teknis 1891. Från vänster: Elsa Åkerhielm, Elsa Beskow, Henny Böttinger och Gerda Springchorn. Foto: Arkiv Dn
Under 1800-talets sista decennier börjar reaktionerna på den växande industristadens baksidor att dyka upp. Utanför staden beslutade man sig för att börja upplåta mark med tomträtt för byggande av egnahem, tänkt som små hus med trädgård för arbetare, även om medelklassen ganska snart tog över. De kallades trädgårdsstäder. Den stora staden, bullrande staden, den orättvisa och skitiga, men också den tjusiga med sitt nybyggda NK, fick här sina första flyktvägar, sina alternativ. Den nya trädgårdsstaden hämtade sina influenser från den svenska förindustriella trästad som syns på bilderna i Elsa Beskows böcker om tanterna. På drömhemsfabriken Hemnet är denna sommar Storgatan 7 i Söderköping (byggd 1815) till salu. Fastigheten är som hämtad från Beskow och enligt mäklarprosan blir den inte svårsåld: "Unik fastighet med ett otroligt centralt läge på Söderköpings charmigaste gata. I den trevliga lokalen på nedre plan finns Sveriges äldsta bokhandel. Söker du något utöver det vanliga så är detta chansen du ej får missa!"
Den här karamellstrutssmakande småstadens lockelse är stor. Inte minst på sommaren. Gatstenarna i Hjo, Trosa, Eksjö och Söderköping trampas av tusentals foppatofflor. Elsa Beskow är en av orsakerna till vår längtan dit. Hon satte känslan av en förlorad småstad i oss med sina bilder, när vi satt i våra nya moderna folkhemsförorter.
Men hennes småstad har fler smaker än bara den av karameller i strut. Det är något med interiörerna i husen och kläderna hos tanterna, farbrorn, flickan och pojken. Något storstadstjusigt. Det är lågt i tak i deras stugor och kök, ingen springer i några trappor och alla går genom små dörrar, men i rummet innanför köket där den gredelina systern sitter och broderar finns en doft av våning. Och de där tanternas tjusiga kläder.
Elsas moster Berta sydde kläder åt hela familjen i Östermalmslägenheten, och den 16-åriga Elsa skrev 1890 om sin syster Astrids nya klänning: "Berta har snörpt ihop en väldigt snobbig klädning åt henne och så har hon fått en liten modern mössa i samma färg så hon väcker beundran var hon kommer i sin nya dräkt". De var finklädda damer i den lilla byn Östermalm i Stockholm.
Det är någon besynnerligt vardagligt och bortomverkligt i Elsa Beskows lilla stad. Du står på gatan, den där gatan är överallt i hennes bilder, och alltid lång och rak, låga envåningshus, med husfasaderna ända ut, inga trädgårdar framför. Det är en urban småstad, ingen villa-förort. Du står på gatan och vet att där bakom finns Tanterna. Du kommer dit genom att ringa på en klocksträng vid porten i planket och "så öppnades porten av Tant Gredelin, som först såg på dig genom sitt fönster och sen drog i ett snöre, så att porten gick upp". Blandningen av offentligt och lite större och privat och lite mindre.
Det är en bild av friheten, av att vara på en plats där man har möjligheten att vara både storslaget promenerande på gatan och liten och dold i trädgården. Möjligheten att röra sig emellan de två. Gömma sig (dra i snöret) eller vara del av något större (kliva ut på gatan).
Det finns nog kanske ändå mer av urban romantik i den lilla staden än vad man kan tro vid första anblicken.
