Året var 1974. Den 11 april recenserade Dagens Nyheters chefredaktör, kritikern Olof Lagercrantz, Jan Myrdals och min
Den onödiga samtiden. Recensionen - starkt tillrättavisande - avslutades med orden: "Jag uppfattar samtiden som både nödvändig och verklig".
Fast decennier har gått återvänder jag ofta till detta gåtfulla uttalande.
Den grundläggande tanken, kanske den enda som Myrdal och jag var helt överens om i denna bok, var att de skrämmande inslagen i vår samtid, folkmorden, de stora krigen, de nukleära hoten, underutvecklingen, i princip
hade kunnat undvikas. Om
hur de kunnat undvikas hade vi, marxisten och liberalen, olika åsikter. Jag har svårt att se att detta var särskilt kontroversiellt.
Så vad kan Olof Lagercrantz ha menat? Antingen uttryckte han en tanke. Och den tanken var i så fall, som Jan Myrdal skrev i ett efterord till andra upplagan av boken, "demonisk". Var de nazistiska massmorden verkligen nödvändiga? Var det eventuella kommande kärnvapenkriget nödvändigt? Auschwitz och svältkatastrofen i Ukraina var förvisso verkliga. Men var de också nödvändiga? Nödvändiga för vem?
Eller också hade han inte alls någon tanke och vi hade att göra med en nonsensutsaga. Ett slag med ordförandeklubban i bordet för att avföra besvärande frågor från dagordningen.
Olof Lagercrantz var ingen intellektuell. Slutsatser, motsägelser och hypoteser tillhörde inte hans tankevärld. Han var en extremt känslig retoriker med maktambitioner. Han smickrade de verkligt mäktiga och liknade statsministern vid en ädel häst. Och mot dem som han uppfattade som mindre betydande kunde han uppvisa en gammaldags brukspatrons översittarfasoner.
Han var en aldrig fullt utvecklad poet som under andra omständigheter kanske hade kunnat bli något mer än så. Hans bästa dikt kan läsas som ett självporträtt: död fågel fastfrusen i isen. Själv fastfrusen i en redan bedagad herrgårds- och kyrkogårdspoesi, oförmögen att komma vidare, sökte han sig i fascinerad avund till de viktiga diktarna i sin tid, inte sällan påträngande, smickrande, fascinerad av kreativitetens gåta.
Och han svek dem alltid förr eller senare. Det spelade ingen roll om det handlade om en intellektuell som Herbert Tingsten eller poeter som Harry Martinson. De riktigt unga, nybörjarna, band han till sig genom orimligt uppskattande recensioner för att sedan ha dem under sin kontroll. Skulle nästa recension bli lika bra?
I det dagboksurval som utkom tidigare i år (
Vid sidan av. Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal) bekräftar på ett nästan otäckt sätt intrycket av instängdhet av en trång litterär provins. Vid läsningen av Lagercrantz diktarmöten tycker man sig se ett dynamiskt system med bara två attraktorer: alkoholen och ambitionen att erkännas av Svenska Akademin. Dessa båda lockelser sätter systemet i kontinuerlig pendling. Diktarna drunknar i alkoholism eller i grämelsen över uteblivna akademifåtöljer eller i något enstaka fall som Lindegrens och Ekelöfs - i både fåtöljen och flaskan.
Vad som inte finns här är ens antydan till ett intellektuellt samtal. Tidens stora idéer, Einstein, Wittgenstein, Foucault, Levi Strauss och Marcel Mauss existerar lika litet som strukturantropologins viktiga landvinningar på denna egendomligt autistiska parnass.
Lagercrantz rapporterar från Kina. Foto: Expressen
Sommaren 1961 utkämpade jag en veritabel kamp för att få en rätt lång intervju med en nyupptäckt J.R.R. Tolkien intagen i tidningen. Den kom efter en fruktansvärd brevväxling in till sist - i avsevärt förkortat skick. Ty redaktör Lagercrantz ansåg inte att Tolkien var något för DN. Det var ju ingen riktig litteratur.
Samtidigt som Lagercrantz rimligtvis måste ha arbetat på sin bok om Dantes komedi, visade han sig alltså totalt oförstående inför vad som skulle bli min generations motsvarighet till just Dantes komedi, portalen till en helt ny mytologi. Lagercrantz valde de säkra, etablerade ämnena för sina längre studier, vilket i dag ger dem ett egendomligt antikverat intryck. Såg han aldrig Borges? Vad visste han om Carpentier? Hade han öppnat en diktsamling av Enzensberger?
Den ena Lagercrantzstudien efter den andra kommer nu ut. Det kan tyckas rätt onödigt. Svensk kritikhistoria har ännu ingen riktig studie över Bengt Holmqvist, ej heller över Klara Johanson eller Knut Jaensson. Men om Lagercrantz skrivs det. Utöver den nu publicerade dagboken är det hittills ingenting som har tillfört något nytt. Det mesta är märkvärdigt okritiskt.
Okritisk är dock inte Urban Hagmans
IIlusionisten Olof Lagercrantz. Samtiden och litteraturen. Däremot kan man fråga sig om det är vetenskap eller en krönika över författarens fortgående, storögda upptäckt av olika böcker. Hagman har valt ett ganska olyckligt grepp. Han har skrivit ett slags dagbok. Detta mycket självupptagna perspektiv leder till en väldig massa ovidkommande prat och en del avsnitt som inte verkar bättre än rent skvaller.
Av någon obegriplig anledning hackas det förfärligt mycket på P O Enquist i denna bok. Och vad har hedersmannen P O och hans olyckliga, men dock bara okunniga, uttalande om Kambodja vid Vietnamkrigets slut, med Lagercrantz att göra? Det fanns ju offentliga personer som hade ett betydligt intimare förhållande till folkmördaren.
Hagman, som uppriktigt sagt verkar vara mera besatt av Lagercrantz än som är nyttigt eller nödvändigt - boken ger ett lätt adhesivt intryck - har två teser som vore värda att diskutera.
Den ena är att bakom Lagercrantz alla lidelsefulla politiska utspel, från förespråkare av svenskt kärnvapen på 50-talet till varm beundrare av Mao på 70-talet, gömmer sig ett aristokratiskt förakt för demokratin, så som den historiskt representeras av en ekonomiskt emanciperad borgarklass.
Den andra är att bakom de våldsamma svängningarna mellan panegyrik och halshuggning i Lagercrantz omdömen om en och samma författare - Harry Martinsons olyckliga öde ö - gömmer sig ett slags härskarteknik. Som knarkhandlaren som successivt höjer priset på varan när han väl har fått kunden på kroken.
Min egen uppfattning är nog den att Olof Lagercrantz hade ett tragiskt öde. Nu, vid mogen ålder, ser jag ju hur synd det var om honom. Mannen levde i kronisk panik. Han försökte leva upp till roller som han omöjligt kunde behärska och resultatet blev ett tomrum där i princip vad som helst kunde strömma in och fylla platsen.
Paracelsus varnar oss i ett sammanhang för att sjunka ned i melankoli. Demonerna, alltid vaksamma, och inväntande sitt ögonblick, kan ta över melankolikerns för tillfället evakuerade och obevakade själ och göra den till sin.
"Jag får ständigt bilden av en person, som synes närma sig med ett älskvärt leende men när han kommer riktigt nära befinns ha munnen öppen till bett. Det är en vidrig upplevelse." (Herbert Tingsten)
Jag menar att det finns nog skäl att ta Paracelsus varning på allvar.
