Nils Forsberg väljer i sin artikel ”Uppfuckat Konstfack” (Expressen 4/3) att inte låtsas om att konstinstitutionen på Konstfack tydligt framfört sin hållning när det gäller Anna Odells pågående arbete, ett arbete som involverar en simulerad psykos vilken, enligt Forsberg, blivit ”hackebiff i medierna”. I DN (8/2) och i intervjuer har vi lärare förklarat att Anna Odells projekt var förankrat på institutionen, att vi noga diskuterat dess etiska, personliga och juridiska aspekter och att vi efter dessa överväganden valt att inte på något sätt censurera henne. Vi behövde inte övertyga henne om att i förväg göra en noggrann rundfrågning bland vårdpersonal och juridisk expertis, en sådan process låg helt i linje med hennes ambitioner. Sedan dess har vi inte vikit från det stöd vi gett henne.
Är vi då helt okänsliga inför omvärldens åsikter och den storm av upprördhet blandat med hån och hat som drabbat Konstfack? Nils Forsberg tar upp en viktig fråga: ”Varför skiljer sig samhällets förväntningar på konst så mycket från den som konstnärer håller på med?”. Det är ju nämligen så att de arbeten som Konstfacks studenter håller på med inte radikalt skiljer sig från de övriga konstskolornas, eller den samtida konsten i stort. I allmänhetens ögon tycks det till exempel djupt stötande att en ung kvinnlig konststudent utför en handling väl etablerad inom journalistiken, för att återanknyta till Odells arbete. Här finns en gigantisk pedagogisk uppgift för både Konstfack och den övriga konstvärlden, inklusive konstkritiken.
I mina ögon har Odells handling – till viss del oförmodat – kastat ljus över flera förändringar och några sprickor i vårt samhälle.
En rör medielandskapet. Kommentarer som tidigare fälldes i fikarummet eller på den lokala pizzerian befinner sig nu på klickavstånd från de stora tidningarnas artiklar. Från en intervju med mig om Odells projekt publicerad på Svenska Dagbladets hemsida (3/3) kan man nu genast gå vidare till en rekommendation om att ge mig ett kok stryk. Det är ändå inte speciellt grovt i jämförelse med alla påhopp på vår student.
Det är förstås meningslöst att oja sig över de här förändringarna i medielandskapet, men man måste ändå påminna om att det till intet förpliktigande i bloggvärlden, där man gärna slår först och tänker sen, har skapat ett helt nytt debattklimat. I det här klimatet tycks nu många ledarskribenter och politiker se de mest högljudda av bloggosfärens röster som helt och hållet representativa för allmänheten. Vissa tycks till och med mena att de ska diktera inriktningen på konsthögskolornas undervisning.

En annan fråga är en spricka – som ibland kan te sig som en avgrund – och rör konstbegreppet. Här har det visserligen alltid funnits en spricka. Vad man förr kallade konstens avantgarde har aldrig befunnit sig i fas med folkligheten. Ändå är den sortens konst som man kan sätta i förbindelse med Odells handling inte avantgardistisk, den har redan en tradition. Den som påstår att konsten inte borde syssla med sådana här ”journalistiska” eller samhällsdebatterande frågor måste således diskvalificera stora delar av de senaste 50 årens konsthistoria.
Ändå frågar sig många, ställda inför konstnärers handlingar: är detta konst? Jag vill då förklara att vi på Konstfack inte vaktar konstbegreppet – tvärtom säger vi att det är öppet för alla medborgare. Alla som hävdar att deras handling bör betraktas som konst har den rätten.
Men den som gör det sätter också automatiskt sina handlingar i förbindelse med ett ackumulerat minne av handlingar i historien. Handlingen kommer, om den genomförs under riktade omständigheter, att läsas in i denna linje av handlingar som kallas konsthistoria. Den laddas då med sin eventuella meningsfullhet, men inte enbart av konsthistorien, utan upprättar också en stående signal till vissa andra historier och berättelser, erkända eller marginella: politiska, subkulturella, religiösa, esoteriska…
Det öppna konstbegreppet skiljer sig alltså inte från andra begrepp och kategorier i samhället som alla har rätten till självdefinition. Den som lägger tre stenar i en rad och hävdar att det är en trädgård har rätt att få stenläggningen bedömd som en trädgård. Frågan blir då i stället: är detta en intressant trädgård? Eller i det här fallet: är det här intressant konst? Aktiverar den en plats eller ett rum? Lyckas den vidröra en nerv i samtiden? Kommer den att ge upphov till tankar och känslor som befinner sig i skarvarna mellan det bekanta? Lyckas den till och med expandera vårt medvetande? Naturligtvis är det få konstverk som lyckas med det.
Och om man tycker att några verk fatalt misslyckas i de här avseendena kanske man inte borde gå till storms mot vare sig Konstfack eller samtidskonsten i allmänhet.
Man brukar exempelvis inte, när man sett en teaterföreställning eller en film som man tycker är usel, anklaga samtidsteatern eller samtidsfilmen.
Att Odells handling väcker så starka känslor måste också höra ihop med något som rör vår verklighet i en speciell historisk situation. Det är uppenbart att finns en stor osäkerhet och otrygghet bland många människor i den allvarliga ekonomiska kris som drabbat Sverige. Utrymmet för ifrågasättande och experimentella handlingar krymper radikalt när några av fundamenten i tillvaron hotas: jobben, lönerna, pensionerna, de sociala trygghetssystemen. De krav på ordning och reda på Konstfack som ställts av politiker rider spekulativt på dessa känslor av allmän rädsla och osäkerhet.

I en sådan desperat tid utsätts förstås psykiatrin och hela sjukvården för ett starkt tryck. Många problem, som har sociala och politiska orsaker får kroppsliga uttryck, oro patologiseras. Om samhället var en individ skulle man kunna fråga: har denna människa råd och ork att i ett sådant utsatt läge stanna upp och försöka se sig själv?
Men är det inte just i en sådan tid vi måste ha råd att från olika positioner skärskåda de medel och metoder som används när utsatta människor möter vårdapparaten? Det bär mig emot att på ett instrumentellt sätt framhålla ett enskilt konstverks nytta. Men det måste ändå klargöras: Anna Odells arbete befinner sig på de utsattas sida.

Magnus Bärtås
kulturen@gt.se

Magnus Bärtås är konstnär och professor på institutionen för konst, Konstfack.