Vi lever i barnens tidevarv. Det vill säga de svenska barnens. Det kommer ut tidningar som heter Mamma. Eller Amma. Gravida kvinnor behandlas som bomullstussar. Vågar de äta räkor? Eller var det torsk som var farligt?
Och hur ska det gå på dagis? Barnen har blivit lönsamma. En målgrupp.
Sveriges Television sänder en hel begravning av ett dödat barn. Programchefen Jan Axelsson försvarar sig med att det ligger i ”svenska folkets” intresse.
Man frågar sig: Vad menas med ”svenska folket”?
Är inte Sverige numera befolkat av alla nationer och människor med olika tro? Många av dem bor ofrivilligt här och har sett döden på nära håll. Eller varit nära döden under tortyr.
En hel del har förlorat sina närmaste. De har i en del fall tvingats att se hur soldater skjuter ihjäl småbarn, hela familjer.
Eller också har det fallit ner en bomb som gjort jobbet. Eller om minstingen har trampat på en landmina.
Nu är det självklart så att i Sverige bor fortfarande flest svenskar, barnfödda i fosterlandet. De kan identifiera sig med små barn som meningslöst dödas. Särskilt om det finns en bild på en flicka som cyklar och heter Engla.
En röd stuga finns med i bilden.
Till mångas förvåning suddas denna bild ut. En ondskefull man dyker upp och förstör en gång för alla idyllen.
Poff. Allt gick upp i rök.
De två små syskonen – minns ni vad de hette? – huggs ner inne i ett förhyrt rött radhus. Och mamman skadas livsfarligt. En ondskefull person har dykt upp. För enkelhetens skull kallas hon ”tyskan”. En kvinna är häktad på indicier. Ingen bevisning har dykt upp och det är därför det är paus i medierna.
Det finns en viss sorts terapi som många människor i kris behöver: Tala ut i medierna.
Denna lust att ”berätta” är klassbunden. Det vet alla inom alla slags medier.
Det är de socialt och kulturellt fattiga som gärna vill vara med. En kvart, som Andy Warhol förutspådde.
Sedan ett gäng pojkar sparkat ihjäl Riccardo C. på Kungsholms Hamnplan i Stockholm inflöt snabbt en artikel i Svenska Dagbladet om att vi föräldrar måste intressera oss mer för våra barn och deras fritid. Artikeln är undertecknad av Annika Falkengren, koncernchef på SEB, Jan Carlzon, före detta koncernchef för allt möjligt samt ytterligare ett antal chefer inom näringslivet.
Det är en av deras. Flera familjer inom dessa ”höjdares” kretsar. Medierna gör sin plikt och nämner inte de unga mördarna vid namn. Inte i något skede.
Vem vill bita den hand som föder en?
Gärningspojkarna i fallet Riccardo C. förblir anonyma. Det är rätt med tanke på deras ålder. Några intervjuer med deras närmaste förekommer inte, inte ens anonymt.
Ingen reporter lyckas ta sig över de osynliga staket som deras välplacerade familjer omger sig med.
Hur medierna bidrar till att cementera klassgränserna kan vem som helst reflektera över.
Det är en viss skillnad mellan de mordfall där barn och ungdomar är inblandade denna vår. Det är klasskillnaden. Arbetarklassen och underklassen kan man mjölka hur länge och utförligt som helst. Det säljer och människor kan identifiera sig.
Detta slags etik råder när det gäller dem ”som vill prata”. Tanken att det är mediernas plikt att skydda människor som befinner sig i chock från att lämna ut allt om sig själva och sina närmaste har försvunnit.
Denna tanke var tidigare självklar men har gått upp i rök. Poff. Den gick upp i ett moln när det på allvar började handla om att tjäna pengar. På de fattiga, de försvarslösa. Ja, på vem som helst.
Utom på dem som bestämmer.
Annars är det fritt fram.
Det finns många offer i de olika mordhistorier som utspelats inför våra ögon.
Några av de värst drabbade är de misstänkta gärningsmännen.
”Han är Sveriges mest hatade man”, som advokat Leif Silbersky helt riktigt uttryckte det. Han refererade till lastbilschauffören Anders Eklund.
Det finns kanske tiotusen män i Sverige som bär samma namn.
Vem vet hur många morbida skämt de blir utsatta för.
Varför bilder på den misstänkte publiceras dag efter dag är svårt att förstå.
En kvinnlig kolumnist beskriver honom som ”en svettig galt”. Och dessutom som ”sinnebilden av en snuskhummer. En fläskig, rödmosig lastbilschaufför av grisfestmodell, med keps och en burk öl i handen.”
Det är ett hat mot en okänd person som övergår i ren fascism. På Facebook närmar sig antalet medlemmar i gruppen ”Vi som önskar livet ur Anders Eklund” 2000 personer.
För praktiskt taget varenda människa måste det stå klart att Eklund är sjuk. Att han varit sjuk mycket länge.
Jag läser att han nu förts till rättspsykiatrisk undersökning. Vad annat var att vänta?
Är det någon som kommer ihåg van der Lubbe? Eller var ni inte födda då?
Det vanliga svaret man får när man talar om samtidshistoria: Jag var inte född då.
Jag talar om februari 1933. Natten mellan den 27 och 28 februari. Det var då den avsigkomne Marinus van der Lubbe tände eld på Riksdagshuset i Berlin. van der Lubbe framställdes som en svagsint kommunist.
Hitler jublade: ”Branden är inledningen till en ny epok i Tysklands ärorika historia”, utropade han medan lågorna förtärde en av de spillror av demokratin som fanns kvar.
van der Lubbe kallades ”socialistsvin” eller ”jude”.
Denne ensamme lösdrivare beredde vägen för det slutliga maktövertagandet. Hatet mot honom var sanslöst och Hitler hade fria händer. På morgonen den 28 februari häktades 1500 misstänkta intellektuella. Det var början på en ofattbart mörk period i Europas historia.
I varje samhälle finns det sjuka människor som är farliga för sig själva och andra. Sverige är inget undantag. Förståelsen för att de sjuka som begår våld är och förblir människor och har rätt att behandlas civiliserat är viktig i varje demokrati.
För närvarande är vi inne i ett sorgligt skede där medierna i hög grad bidrar till att piska upp en närmast fascistisk stämning mot de två personer som är misstänkta för att ha dräpt tre barn nu i vår. Därtill kommer andra brott som begåtts tidigare.
Den ene är en svensk man, 41 år. Den andra är en 31-årig kvinna född i Tyskland.
När rättegångarna mot dessa två kommer att hållas kan jag endast hoppas att hämndlystnaden och blodlukten på alla redaktioner lämnat plats för eftertankens kranka blekhet.
Ingen av de två ovannämnda personerna är ens åtalad. I den tyska kvinnans fall kanske det inte blir någon rättegång.
Att helgonförklara små barn kan eventuellt förekomma i katolska kyrkan. Men att mestadels kvinnliga journalister vältrat sig i sentimentalitet och åstadkommit rena panegyriken när de beskrivit ”de små änglarna” är stötande för varje läsare.
Den där typen av rapportering bidrar till en polarisering: De goda. De onda.
Det är just denna grogrund för en växande fascism som vi kan vara utan. Den svenska naiviteten parad med hungern efter pengar, högre siffror är farlig.
Annette Kullenberg
kulturen@expressen.se
