Foto: Arvai Karoly
 Foto: Arvai Karoly

Upphovsröta

Publicerad
Uppdaterad
För exakt 75 år sedan grundades skivbolagslobbyn Ifpi. I födelsedagspresent från svenska regeringen kräver de en ny lag, som ska ge just dem rätten att utkräva och registrera abonnentuppgifter, i sin kamp mot fildelningsnätverk.
Om själva jubileet håller de dock tyst – av förklarliga skäl. Historien om Ifpis grundande år 1933 i Italien är inte helt bekväm, eftersom skivlobbyns första tio år präglades av ett samarbete med Mussolinis regim. Glöm all retorik om ”skelett i garderoben”. Vad som gör denna historia intressant för dagens strider om digital kopiering, är att den förklarar den tredubbla konstruktion av immateriella rättigheter som har etablerat sig på musikens område.
Låt oss gå tillbaka till 1930, en tid inte helt olik vår egen:
Världsekonomin hade störtat i kris, samtidigt som nya medier gjorde artisterna arbetslösa. Ja, den gången var katastrofen på riktigt. Uppemot hälften av alla Sveriges yrkesmusiker som hade arbetat på biograferna blev arbetslösa när ljudfilmen tog över. Musikernas fackföreningar i hela västvärlden framförde ett enat krav på skyddslagar, i syfte att värna den levande musiken som man fruktade helt skulle ersättas av ”mekanisk musik” från högtalare.
Frågan togs upp av Internationella arbetsorganisationen (föregångare till FN-organet ILO). Under hela 1930-talet ägnades där stor möda åt att förbereda en internationell konvention, i syfte att ge musikernas fackförbund kontroll över användandet av högtalarmusik, exempelvis på kaféer och restauranger, där arbetstillfällen fortsatte att försvinna.

Världskrisen hade även påverkat skivbolagen, som sålde betydligt färre skivor jämfört med det sena 1920-talets korta guldålder, vilket bolagen skyllde på möjligheten att lyssna på gratis musik via radio. Över världen sammanslöt sig skivindustrin för att kräva skyddslagar som skulle garantera dem ett nytt intäktsflöde från radiosändarna.
Sin internationella organisation Ifpi bildade de i november 1933 vid ett möte i Rom. Valet av det fascistiska Italien var säkerligen inte ideologiskt motiverat – men knappast heller en slump. Resten av världen förhöll sig skeptisk till att stifta särskilda lagar för att gynna just skivbolag, som ju till skillnad från musiker knappast står för en självständig konstnärlig insats.
Allra mest skeptiska var musikens upphovsrättsinnehavare, det vill säga kompositörerna, i Sverige organiserade de sig i Stim, vars ordförande Kurt Atterberg beklagade sig över ”glupskhet hos industrien”.
Just i Italien fick dock Ifpi stort gehör för sina önskemål, och dit återvände man för att driva vidare sina krav. Tillsammans med Allmänna italienska fascistiska industriförbundet anordnades sommaren 1934 en konferens i Stresa, dit man även bjöd in företrädare för världens Stim-organisationer.
Dessa ställde sig fortsatt kallsinniga till skivbolagens glupskhet, med undantag för den italienska organisationen SIAE, vilket var ganska väntat – i linje med den korporativa principen hade Mussolinis regim redan 1927 sammanslagit kompositörer, förlag och skivbolag i en organisation. Med hänvisning till mötet i Stresa började sedan skivlobbyn hävda – bland annat i upprepade påstötningar gentemot svenska regeringen – att de hade kompositörernas stöd för sitt krav, trots att Kurt Atterberg och Stim bestämt bestred detta.
De svenska jurister som redan under 30-talet hade börjat förbereda vad som till slut skulle bli 1960 års lag om upphovsrätt hade att ta ställning till krav dels från musikernas fackförbund, dels från skivbolagen i Ifpi. För dem var det självklart att musikerna var mer skyddsvärda än skivbolagen.
Under och strax efter kriget skisserade de nordiska länderna på en gemensam lag om ”upphovsmannarätt”, som 1949 låg klar i ett utkast som även inkluderade vissa så kallade ”närstående rättigheter”. Musikerna gavs rätt till ersättning såväl för spelningar i radio som för varje användande av högtalarmusik i offentliga sammanhang. Skivbolagen fick däremot bara ett skydd mot piratkopiering av de fysiska skivorna.

Om denna avvägning hade stått sig hade dagens situation varit fullkomligt annorlunda. Men kriget hade ändrat förutsättningarna på den internationella scenen på ett oväntat sätt. Medan ILO:s långt skridna arbete på en konvention som skulle skydda musiker men inte skivbolag hade kollapsat, hade det skivbolagsvänliga projektet under Mussolinis beskydd inte bara fortsatt utan även överlevt Italiens nederlag i kriget.
Efter att Italien hösten 1935 isolerat sig internationellt genom att attackera Etiopien inställdes visserligen en planerad konferens i Rom, där italienska regeringen hoppats få med sig övriga stater på en konvention till skydd av skivindustrin (men inte musikerna), i enlighet med Ifpis önskemål.
Arbetet fortsatte dock i den fascistiska staten, där en expertkommitté tillsattes år 1939 och producerade ett förslag om att i en enda konvention sammanföra skyddet av musiker och av skivbolag, vilka tidigare alltid hade betraktats som motparter.
Denna helt nya konstruktion låg helt klart i linje med den korporativa princip som nu skulle genomsyra hela det italienska samhället. Den var naturligtvis inte ”fascistisk” – däremot bör den fascistiska diktaturen ha satt vissa ramar för kommitténs arbete. Exempelvis hade de nog knappast kunnat föreslå en rättskonstruktion som gav musikerna ett självständigt utrymme att agera fackligt.

Kommittén överlevde kriget och dess förslag kom att ligga till grund för det så kallade Romutkastet år 1951. Dess balans var rakt motsatt den som de nordiska rättslärda hade kommit fram till. Enligt detta förslag skulle endast skivbolagen, inte musikerna, ha rätt att ta betalt för inspelad musik i radio och på kaféer.
Musikernas fackförbund protesterade, precis som de svenska lagutredarna, mot den orimliga konstruktionen. Samtidigt fanns en otålighet att efter alla avbrutna försök få till stånd en internationell konvention om dessa specialrättigheter.
Därför accepterades till slut ett franskt kompromissförslag som föreskrev att skivbolagen måste dela med sig av radiopengarna till musikernas organisationer. Så blev det också i den svenska upphovsrättslag som med vissa ändringar är i kraft sedan 1961.
Genast etablerades ett system där radion varje år betalar en summa pengar till Ifpi, som efter vissa omkostnader skickar hälften vidare till Musikerförbundets organisation Sami. Märkligt nog ifrågasätter ingen längre varför skivbolag ska värderas lika högt som musiker (en princip som av ren rutin fortsatt att gälla även för vår tids nätradio och avgifter på mp3-spelare).
Vi har glömt bort hur nära det var att musikerna fick hela radiokakan och skivbolagen fick klara sig på att sälja skivor, vilket föreslagits av såväl den nordiska utredningen som av ILO. En intervention från Italien ändrade läget och installerade ett korporativt system där musikerna sitter i skivbolagens knä.
Nu skickar Ifpi fram utvalda artister som lockbete för att få sin födelsedagspresent, den så kallade privatpolislagen. Officiellt talas det om att ”rättighetsinnehavare” ska kunna använda lagen för att få ut personuppgifter på folk som fildelat musik, men alla utgår från att det är organisationen Ifpi som avses.
Om jag som enskild musiker går till en domstol med en utskriven skärmdump är det inte sannolikt att mitt krav tillmötesgås – hur gärna jag än skulle vilja skicka ut tackbrev till dem som bidrar till att sprida min musik. Ett system där branscher har rättigheter, men inte individer, kallas med rätta för korporativism: 1933 såväl som 2008. Grattis på födelsedagen, Ifpi!

Rasmus Fleischer
kulturen@expressen.se

Rasmus Fleischer är doktorand vid Samtidshistoriska institutet,
medgrundare av Piratbyrån och bloggar på copyriot.se.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida