Jonas Gardell tar en lunchselfie med Marcus Birro. Foto: Jonas GardellJonas Gardell tar en lunchselfie med Marcus Birro. Foto: Jonas Gardell
Jonas Gardell tar en lunchselfie med Marcus Birro. Foto: Jonas Gardell
Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: /ALL OVER PRESSJonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: /ALL OVER PRESS
Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: /ALL OVER PRESS
Ivar Arpi. Foto: SVD.SEIvar Arpi. Foto: SVD.SE
Ivar Arpi. Foto: SVD.SE
Maria Sveland. Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIXMaria Sveland. Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX
Maria Sveland. Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX

Upp ur skyttegravarna!

Publicerad

I den offentliga debatten står vi i varsitt hörn och skriker elakheter åt varandra. 

Jonas Gardell skriver om vad det kan betyda att i stället sträcka ut en hand.

I dagarna har ett par fällande domar kommit vad det gäller vad som sägs i sociala medier i form av hat och hot. Bland annat har en skådespelare dömts till fängelse för dödshot mot Aftonbladet-journalister. En annan debatt har handlat om borgerliga debattörer med ickesvenskt påbrå som närmast rutinmässigt får höra det rasistiska "husblatte" av personer till vänster, som själva menar sig vara antirasister.

Att angripa sina meningsmotståndare med grova tillmälen och personangrepp är naturligtvis inget nytt under solen. Redan aposteln Paulus nedkallar förbannelse över de som inte håller med honom, skyller dem för ”hundar” och menar att de lika gärna kan skära av sina könsorgan.

Jag skulle ändå vilja mana min samtid till sans.

Konfliktnivån i den offentliga debatten har de sista ett och halvt åren legat på en sådan konstant hög nivå att man blir alldeles matt. Från flyktingkrisen via Brexit, Trump och högerpopulism till IS, klimathotet och världens undergång.

 

LÄS MER - Jonas Gardell: SD-männen såras i sin manlighet 

 

Verbala pajkastandet

Och i allt detta står vi i varsitt hörn och skriker elakheter till varandra. Vilket hindrar oss från att höra att våra meningsmotståndare emellanåt kanske har en poäng, och om vi stillar oss i det verbala pajkastandet ett ögonblick, kan vi kanske rentav uppfatta det.

Att alltid ta till sandlådeargumentet "men dom då!" är tröttsamt och leder inte vidare.

SvD:s ledarskribent Ivar Arpi är en viktig och påläst röst från den konservativa flanken. Som tydlig demokrat håller han dessutom stånd mot icke-demokratiska krafter längre högerut, och det gör hans penna än viktigare i dagsläget. Jag förstår verkligen inte varför han ska behöva stå ut när vänsterdebattörer som Maria Sveland insinuerar att han skulle vara fascist eller, som Sveland skriver, närma sig "brunhögern".

Jag har svårt att se vad Sveland, som jag kan uppskatta inte minst för sina vittnesmål om det hat feminister utsätts för, uppnår med en sådan elakhet, mer än uppskattning från de mindre nogräknade i sitt eget läger, och att antalet klick till hennes artikel ökar, liksom antalet delningar på Facebook.

Och kanske är detta eviga mätande av vår dagsstatus i form av klick och räckvidd som är ett av problemen.

 

LÄS MER - Jonas Gardell: M-ledarens öppning mot SD gör mig rädd

 

Marcus Birro berättade i "Söndagsintervjun"

Författaren Marcus Birro berättade nyligen i Sveriges Radios "Söndagsintervjun" att ett skäl till att han under en period gick så långt ut på kanten i sitt tyckande var att han fick betalt per klick, och att om han uttryckte sig extremt belönades han helt enkelt med fler klick.

Jag antar att det är en av orsakerna till vår tids extrema positioneringar. Man vinner inbjudningar till "Opinion live", "Agenda", "Studio Ett" och diverse tyckarpaneler i olika tv-soffor. Positioneringen bekostar mat och hyra.

Marcus Birro tillhör för övrigt dem som tvingats ta emot mycket elakheter i sociala medier, och när en bröllopstavla från ett kraschat äktenskap lades ut på Blocket, inte bara fröjdade man sig i sociala medier utan någon köpte till och med in bilden, och den visades sedan upp som ”skalp”. I mitt tycke sattes då en ny lägre gräns för hur taskiga vi kan vara mot varandra.

Just den händelsen blev faktiskt avgörande för mig.

Birro och jag må ha haft våra meningsskiljaktigheter, men i samma stund jag läste om bröllopsbilden på Blocket och att folk gjorde sig lustiga över hans havererade äktenskap bestämde jag mig för att bli Marcus Birros vän.

Om han ville ha mig. 

Jag skrev till honom och, vet ni vad, han blev glad.

Svårare än så var det faktiskt inte. 

 

LÄS MER - Jonas Gardell: Sverigedemokraterna står på en grund av rasism, fascism och homofobi 

 

Onödig taskspark från Maria Sveland

Tillbaka till Ivar Arpi, denna utmärkta skribent som Maria Sveland med en grov och onödig taskspark försökt att associera med fascister.

Ledarskribenten å sin sida avfärdade i samband med flyktingkrisen vad han menade var ”eviga kändisupprop” med tweeten: ”Helt okej att spela gitarr. Helt okej att skoja på scen. Men snälla, sluta skriva debattartiklar. Det blir så pinsamt.”

I det upprop som fick mest genomslag, på DN till förmån för en generös flyktingpolitik, kunde man räkna in tre eller fyra före detta statsministrar, ärkebiskopar, akademiledamöter, flera av våra främsta författare, och om där till och med var någon Nobelpristagare. Att dra samtliga över en kam och avfärda dem – representanter för vår politiska, andliga, kulturella och intellektuella elit – som rätt och slätt "kändisar" som ska hålla sig till att spela gitarr och försöka vara skojiga och inte ha åsikter, var förstås lika lågt som Svelands påhopp.

Det synes mig att de olika lägren i den svenska debatten, inte minst på det rätt så idiotiska forumet Twitter – det är svårt med en fördjupad samhällsdebatt på 140 tecken – liksom under första världskriget grävt ner sig (eller av motståndarna knuffats ner) i varsina skyttegravar och från sina skyddade poster överöser fienden med ammunition.

 

LÄS MER - Jonas Gardell: Hur bögig måste en bög vara? 

 

Anekdot från första världskriget

Man siktar inte så noga, man mest dundrar. Vad man träffar är högst osäkert, än mindre i vilken grad man själv lyckas avancera eller rycka framåt, som ju bara kan ske om man övertygar någon inte redan frälst.

Det berättas en underbar anekdot från första världskriget, under julnatten 1914 i Flandern efter ett halvårs meningslöst dödande, att en tysk soldat började sjunga "Stilla natt", och att engelska soldater svarade och snart sjöng de alla, egentligen fiender, julsånger tillsammans, steg upp ur sina skyttegravar och förenades för bara några timmar i vad som måste ha varit historiens märkligaste och vackraste julfirande.

Anledningen till att jag tagit Ivar Arpi som exempel i den här artikeln är att han i en fin tweet efter terrordådet på Drottninggatan skrev att ”Om jag fick önska något skulle det vara att hjälpsamheten och känslan av gemenskap vi hade den här helgen höll i sig lite längre.” 

Jag kan inte hålla med mer.

Och jag tror verkligen vi har allt att vinna på att resa oss ur skyttegravarna oftare.

Kanske var dygnen efter terrordådet vår julnatt, då vi klev upp ur skyttegravarna och för några timmar var förenade.

Dygn då vi lade ner vapnen och skällsorden och, såsom det står i en annan klassisk julsång, vi förmådde för en stund bli varse att ”Uti din slav du ser en älskad broder, och se, din ovän blir dig kär”.

Inte råd att göra Twitter till slagfält

De utmaningar vår tid står inför är så stora att vi inte har råd att fortsätta vara nedgrävda, eller låta forum som Twitter utgöra ett slagfält.

I England och USA bildades en tid en ohelig allians mellan radikala muslimer och vit makt-människor. De ville ju samma sak: separerade samhällen. På samma sätt tror jag inte att vänsterextremister egentligen vill bli av med högerextremisterna och tvärtom. Den ene legitimerar ju med sin närvaro den andres existens.

Vi i mitten har därför en viktig uppgift. Vi måste vara flest, och vi måste stå stadigt. Lutar vi för mycket åt vare sig vänster eller höger kantrar hela båten.

Låt oss göra som Stockholmarna efter terrorattacken: svara på hatet, inte genom mera hat utan genom att bjuda varandra på pizza.

Eller som tyskarna och engelsmännen under julnatten i Flandern. Sjunga tillsammans om mörkret som ska fly och dagen som ska gry.

Eller som jag precis nu. Käka lite lunch med Marcus Birro.

 

LÄS MER: Jonas Gardell om att terroristerna inte ska få ta vårt Stockholm ifrån oss 

 

Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.

Relaterade ämnen
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag