Förra veckan skrev jag en recension av ett nytt tv-program (Expressen 20/1). Programmet, Landet Brunsås, hade i min egen yrkeskår väckt starka reaktioner, det talades (skojades?) på Facebook och på Twitter om gränslöst hat och om lust att sluta betala licensavgiften. När jag skrev tog jag avstamp i dessa uppbragda formuleringar, återgav dem och invände mot vissa aspekter av kritiken. Det väckte oväntad ilska bland Twitter- och Facebookanvändare.
Flera debattörer, däribland Bo Madestrand DN 22/1, liknar Facebooks halvoffentlighet vid ett restaurangbord. Det är en både träffande och lite missvisande bild. De berörda journalisterna har hundratals vänner. Det blir omfattande restaurangsällskap. Om liknelsen ska bli relevant måste den snarare breddas till ett stormöte.
Att som Aftonbladets Lisa Magnusson på sin blogg beskriva journalisters Facebookforum som ett ”slutet sammanhang som bara några få personer hade tillgång till” blir litet missvisande. Varför denna underdrift?
De ilskna repliker jag mottagit under veckoslutet ställer frågor om vilket slags salongskultur som kåren nu drar ut för att skydda från sina uppdragsgivare, det vill säga tidningsläsarna.
 Sydsvenskans nattchef Camilla Sylvan frågar sig på Twitter om det är ”Dags att tråka till sig och bli helt oantastlig på FB?” och Lisa Magnusson räds att Facebookcitat kommer att resultera i ett ”tristare samtalsklimat”.
Ska man läsa Sylvans och Magnussons farhågor som en invändning också mot mediernas beslut att publicera Edvard Unsgaards Facebookcitat om Arbetslinjen? Eller menar man att just journalister som uttalar sig på Facebook i yrkesnärliggande ämnen inför hundratals personer ska ha särskild immunitet på grund av vår frispråkighet?
Jag har ganska många gånger under senaste året häpnat över kollegers ton på Facebook och Twitter, just när vi konverserar om konkurrenter och konstnärer som vi sedan ibland ska skriva om i tidningen. Denna debatt utgör inget undantag.

Efter min artikel i fredags (Expressen 22/1) meddelar Isobel Hadley-Kamptz på Facebook att hennes förakt för mig saknar gränser och Annina Rabe trummar på sin sida igång ett slags ”roast” över mina journalistiska brister, med deltagare från Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Dagens Nyheter och Sydsvenskan. De mest infama kommentarerna belönas med något av Facebooks föreskoleaktiga symbolmärken, till exempel ett digitalt hjärta.
Man måste fråga sig i vilken skepnad och i vilket syfte som kulturella makthavare uttalar sig på nätet. När Annina Rabe inför publik slår fast att en skrivande kollega saknar originalitet och sedan inhämtar respons på detta, är informationen då underlag som hon tar med sig till Författarfonden, där hon sitter som ledamot tillsatt av regeringen?
Författarfonden fördelar via sökbara stipendier de inkomster som biblioteksutlåningen genererar och har ett betydande inflytande över landets litterära produktion. Är en digital branschdiskussion orkestrerad av Rabe att betrakta som förströelse eller som kritikerverksamhet, som en förberedande byråkratsyssla eller som en opinionsbildande underhållning?
Jag gör mig löjlig och intern. Men jag gör det för att visa hur skärande diskrepansen är mellan vår offentliga kårretorik och den vi odlar, underblåser och legitimerar i våra personalrum. Kan vi som kår sätta oss till doms över polisers och politikers cyniska språk när vårt eget är lika känslokallt?