Vilken sorts galenskap får synas i ett sinnessjukt samhälle, vilken sort ska hålla käften? För mig är det kontentan av Maja Lundgren-debatten.
Maja Lundgren visar i Myggor och tigrar hur en obalans i systemet blir synlig i en enskild person, och i debatten avfärdas denna person som partikulärt galen. Men att galenskapen/verkan syns tydligare än systemet/orsaken, betyder självklart inte att systemet är friskt. Den poängen har klappjakten på Maja Lundgren missat, och de nedvärderande reaktionerna skriver bara vidare på själva boken: de arbetar frenetiskt för att göra Lundgren till det stackars offer hon vägrar vara i och med sin bok.
De patriarkala härskarstrukturer Lundgren beskriver är förstås också en form av galenskap, men de är accepterade som osynlig norm. Och för kvinnor i patriarkatet gäller det att välja reaktion på normen: ska man bli masochistiskt offer eller rättshaveristisk hysterika? Det masochistiska offret är harmlöst och självdestruktivt, och således socialt accepterat. Den rättshaveristiska hysterikan ifrågasätter regelsystemet genom sig själv, och utgör därför ett större hot.
Om man vill se hur den monstruöst bortskämda, manliga psykopatin ser ut i individuell skala, och hur listigt den kan förvandla en självständig bitch till mesigt offer, ska man läsa Unni Drougges nya bok, en sorgsen relationsskildring bortom försoningen.
Jag associerar mer än en gång till Isadora Duncans underbara självbiografi Mitt liv, och om Drougge hädanefter skulle ha svårigheter att bli accepterad i litteraturens finrum beror det på något annat än litterär kvalitet, jag har sett betydligt sämre böcker med slentrianmässig intellektuell stämpel. I så fall kommer Drougge att förringas för att hon tar för sig och spökar ut sig och gapar och gormar och dessutom är lika gränshysterisk, sårbar och samtidigt ofattbart stark som kvinnorna i Myggor och tigrar eller Agneta Klingspors senaste bok, Går det åt helvete är jag ändå född.
Jag är övertygad om att motståndet mot dessa böcker handlar om rädsla för den starka kvinnans obekväma kamikazelust att säga fula saker på ett fult sätt.
Det första Drougge gör är att, precis som Lundgren och Klingspor, ställa sin egen normalitet på ända. Som läsare kan jag inte avgöra om det är en borderlinegrogghagga som talar i början av boken, om utflippningen har gått för långt och det är läge att åkalla soc, eller om det är en okonventionell och kreativ morsa som visserligen brister i normalitet men som å andra sidan har en levande världsbild.
Hon kastar pengar omkring sig tills hon blir luspank, hon knullar runt med imbecilla fjortisar, hon super och gråter och pladdrar obekymrat på om sex med sina surmulet motvilliga barn, hon låter huset invaderas av ett koppel normlösa och krassa vänner. Det vill säga: den som för talan är en svajig person som inte har vett att hålla sig på mattan, och som väcker just den ambivalens man lätt kan känna inför en riktig praktbitch.
Det brukar hävdas att kvinnor av den här typen söker sig till galna snubbar. Man behöver bara kasta en snabbtitt på Drougges litterära meritlista för att få bekräftelse på det. Men i den här boken visar det sig att vurmen för dårar inte nödvändigtvis är hennes eget fel, hon kanske helt enkelt inte har något val: patriarkatet gör alla snubbar galna, också de som verkar hyfsat resonabla vid första anblicken.
Drougge attackerar en individ, men genom honom strukturen. Mannen, som till en början verkar vara en svärmorsdröm, är störd på ett, utåt sett, mycket snyggare vis än Unni. Han krökar inte loss i tid och otid, i alla fall inte i början av relationen. Han är en anal as-if-personlighet som oftast kan hålla skenet uppe, han spelar normal, är charmig, håvar in fördelar och skaffar sig en position som litterär agent genom patriarkatets karriärtrick per se: mycket snack och lite verkstad. Och det är inte i första hand hans tigerlika fysiska misshandel av Drougge som rör om i mig, utan de tusen små mygghuggen han använder för att meja ner hennes spejsade självständighet och göra henne blek och följsam.
Det enda problem jag ser med boken är att Drougge misslyckas med att levandegöra vad hon kände när hon blev kär i skitstöveln. Jag förstår att han var snygg och till en början också mycket ömsint, men jag kan inte känna denna ömsinthet. Varför hon stannar senare begriper jag, men själva insuget i relationen är något av ett mysterium.
Det spelar i och för sig inte så stor roll, för den stora poängen är själva förtrycksskildringen, den inträngande frenesin, för att inte tala om Dougges råa, förtvivlade humor. Allra roligast är partierna som läggs i munnen på den cyniske, nästan vuxne sonen, hans katatoniskt sarkastiska blick på sin lynniga och indiskreta morsas förehavanden, och hans och syskonens glädje när hon efter sju år äntligen lyckas dumpa den numera helt outade psykopaten för att bli vild och vrickad på sitt eget sätt igen.
Unni Drougges bok är en motståndshandling. Men kommer hon att överleva i sin återvunna bitchtillvaro, eller ska psykopatnormaliteten sugas dit som en myggsvärm för att göra om henne till offer igen? Måste Drougge, Lundgren och andra medlemmar i grogghaggemobben bli sjuka på rätt sätt för att få fortsätta öppna käften? Om det inte finns något högre ambition i kulturvärlden just nu än att omskola alla aktiva hysterikor till offer, då ansluter åtminstone jag mig till rättshaverismen på stört.
