1 april 2001

Ich bin Mitglied einer Minderheit, die immer geschimpft und geschändet, und im 1944 zum Tode verurteilt war, und dieser Urteil ist bis heute nicht aufgehoben worden ... Det är märkligt hur mycket lättare det är för mig att skriva ner denna mening på tyska än på ungerska. Jag tillhör en minoritet som i alla tider har varit förföljd och smädad, som år 1944 dömdes till döden, och denna dom har inte upphävts ända till i dag. Jag tillhör alltså minoriteten som kallas judar, men det har inget att skaffa med min judiskhet, med mitt eget, med judiskheten förknippade personliga medvetande (som än förenar mig med den, än skiljer mig från den) och inte heller med den verkliga judenheten, om nu något sådant överhuvudtaget existerar.

– För övrigt, i betraktande av de gångna tio årens händelseutveckling, alltsedan Ungern blev en fri och som det heter demokratisk stat, och med hänsyn till att jag under dessa tio år inte bara har blivit ännu mer inlåst i "judenhetens" bur, utan att det därtill också har blivit uppenbart att "nationen" inte gör anspråk på mina erfarenheter och litterära alster; i ljuset av denna händelseutveckling alltså kan jag inte känna någon som helst nationell solidaritet med den så kallade "ungerskheten", jag äger ingen ungersk identitet, jag känner med andra ord varken samhörighet med den förtvivlade ungerska ideologin eller delar dess tankevärld.

Och det är sorgligt därför att det i slutänden styrker antisemitismens förutfattade mening, nämligen att "juden" inte bryr sig om "ungraren". Allt är lögn och bedrägeri i detta semantiska fält, inte ett enda ord eller begrepp har en verklig, klart formulerbar mening. På detta område finns det överhuvudtaget inget förnuft, bara lidelser, romantik och sentimentalitet samt subjektiv stingslighet: är det inte märkligt att det är på en sådan overklighet som en nation grundar sin kännedom om situationen och verkligheten och sitt nationella och historiska medvetande?

11 maj 2001

Läget i Ungern: antisemitismen som den härskande högerns enda konsensus. Det är löjeväckande hur det hela påminner om trettiotalet. Då gick antisemitismen hand i hand med irredentismen, som är högst närvarande också nu, men på ett mer och mer förtäckt sätt, på grund av den politiska omgivningen. Det är inte uteslutet att det går likadant med antisemitismen. Hur kommer det sig att sannolikheten att det blir så inte fyller mig med samma oerhörda optimism som utmärker de assimilerade judarna i detta land? För det första därför att dessa företeelser har vållat språket och tänkesätten obotliga skador, dessutom har de dödat all solidaritet hos mig med detta land till den grad att allt det erbjuder av faror och chanser fyller mig med samma äckel.

16 juli 2001

Reselektyr (numera kan jag bara läsa på resor, som en börsmäklare eller som en manager - den här gången är det Italien, det så kallade Flaianopriset). Faktum är att inget intresserar mig lika mycket som emigrantlitteraturen, emigrantförfattarna. Ännu bättre om de är från östra Europa, om de är representanter för en döende eller redan död kultur, och ännu något bättre om de är judar och inte representerar någonting alls.

I detta fall är det Miłosz; hans brevväxling med Venclova är sannerligen skakande; de baltiska staterna - det är ännu värre än Ungern.

Dock, överallt är man vittne till samma sak: den enskilde ger sig av och tar med sig den lokala kulturen (baltisk, polsk eller ungersk) som de som stannat kvar gör allt för att utplåna. I regel brukar de påbörda historien skulden för det, som om det var en sorts för människan främmande gudomlig makt som förtär henne, men samtidigt vet de mycket väl att tiden har gått. Den har gått, men inte därför att andra tider har kommit utan därför att de har låtit bli att ta vara på den. Nu finns det inte längre något kvar av dessa östeuropeiska folks historia, en usel nationalism har trätt i dess ställe. Denna nationalism är som organismens försvarsreaktion (som en hög feber) som glömmer sin ursprungliga funktion och gör slut på den sjuka. Det är inte desto mindre märkligt att det som med all tydlighet framgår av vad som sägs av både Miłosz och Venclova, dessa två otroligt hederliga östeuropeiska andar av det stora formatet, är att det etiska livets höjdpunkt hos dessa folk i Europas östra ytterområden utgörs av deras förhållande till judarna. Erkänna att man mördat, komma till insikt om den förlust man orsakat är upptakten till varje stort liv, icke undantagna.

25 mars 2002

På morgonen telefonsamtal från F. Földényi. Vi träffades på ett kafé på Savignyplatz, drack ett välkylt franskt vitt vin. Läget i Ungern. Kvällen innan, den unge mannen på flygplanet. Han har tyskt pass men är ungrare; bor mestadels utomlands. Han läste en termin på universitetet i Budapest. Han säger att studenterna är anhängare av extremhögern. Hans ansikte förvrids av äckel. I hela världen är studenter vänstersinnade, på sina ställen hemma på den yttersta vänsterkanten, bara i Budapest har han mött konformistisk och nazistisk ungdom.

Földényi och jag försökte komma underfund med orsakerna till denna företeelse, sökte efter förklaringar. Förgäves. Allt kan inte förklaras; ibland måste man finna sig i den fatala verkligheten. Ungern är en fatalitet som saknar både förklaring och mening och är unik i Europa. Ungrarna klamrar sig fast vid sitt öde och kommer med största sannolikhet att få betala ett högt pris för det. Så har det alltid varit där, och kanske är det just det som är den omtalade fataliteten. I annat fall skulle jag kalla det frånvaron av europeisk insikt.

27 maj 2002

Den olycksdigra politiken dränker allt. Jag har gett återbud till föredraget i Düsseldorf. Strängt taget allt jag har skrivit ner under rubriken "essä" har visat sig vara strunt, patetiska dumheter som måste dras tillbaka. Bara meningar med en negativ laddning och ett negativt innehåll håller måttet.

– Här i Ungern förnimmer jag exakt samma atmosfär som kännetecknade 1947. Premiärministern leder ännu en civil regering, men i bakgrunden är det i själva verket redan andra, diktaturens anhängare som styr allt, och den civila regeringen betraktar det till slut som en räddning när den störtas genom en statskupp.

6 juni 2002

Hur skulle jag kunna veta om det skrivna ordet ännu äger någon mening? Sedan sju dagar tillbaka i Tyskland. Först Berlin, Pour le mérite-klubben, de charmiga gamla herrarna och de åldrade damerna. Den ur själens kloaker frambrytande antisemitismen tjänar som bakgrundsmusik. Tysk antisemitism. Vad är antisemitism? Smutsiga själars förströelse som urartar i mord. Det är besynnerligt: ingen talar om antisemitismen efter Auschwitz, om den antisemitism som vill Auschwitz. Jag bävar för att Europas mordiska atmosfär kommer att utplåna Israel. Jag bävar för åsynen av den slakt som jag måste bevittna. Jag bävar för det plågsamma lättsinnet, andras lidande som kommer att tränga in i mig likt en dödlig sjukdom. När man väl har förintat Israel kommer turen till de andra judarna. Tills vidare lever jag ett bortskämt liv i välmåga. Rikliga middagar, tunga viner. Besök på kanslersämbetet, på kanslerns kontor. Den storhetsvansinniga arkitekturen går hand i hand med interiörens skönhet. Middag i närvaro av en ovärdig ättling till Bismarck. Den ståtliga staden, i ett beslöjat solsken, låg vid våra fötter. Sedan rusar jag i väg, mera exakt flyger jag till Frankfurt.

Stor publik på uppläsningen (essän om Márai). I den starka värmen finns det folk som måste sitta på golvet. Jag vet inte om jag kan tillfredsställa denna nyfikenhet.

En pojke, vars ansikte lyser av iver men som uppträder behärskat, räcker fram två böcker av Márai för dedikation. Jag förklarar för honom att jag inte kan skriva dedikation i en annan författares bok. Han förstår, men ser besviken ut. Jag köper åt honom min enda bok som ännu finns kvar på disken - det råkar vara Galärdagbok. Jag räcker fram den liksom ursäktande mig och säger uppmuntrande till honom att han kanske kommer att förstå den bättre när han blir vuxen. Enligt min mening är det nu som han skulle förstå den - alldeles oavsett hur mycket han förstår av den. Böckerna måste man inte förstå, inspirationen de ger oss redan bara därigenom att vi håller dem i handen och läser dem räcker. Det är inte boken som är viktig, det är läsaren. Om den här gossen läser Galärdagbok och funderar över ordens betydelse är det inte boken han kommer att förstå, i stället kommer han att flyga bort någonstans varifrån han aldrig mer kommer att vilja återkomma till vardagslivet.

Av: Imre Kertész

kultur@expressen.se

Fotnot: Imre Kertész dagboksanteckningar Från Budapest till Berlin kommer ut på Weyler förlag den 8 september. Översättning: Ervin Rosenberg.