Glöm den tappert framkrystade Loranga, Masarin och Dartanjang på Kungliga operan.
Det är på Orionteatern som Barbro Lindgrens skapelser får naturlig förlossning.
Hela vägen hem sitter jag och nynnar på Pathétiquesonaten medan nioåringarna i baksätet hittar på nya förklaringar till förkortningen VLMF. ”Vad betyder numren?” som den obildbara gummiapan frågar om bokstäverna. Det visar sig.
Vad Barbro Lindgren betyder förstår Lars Rudolfsson. Poesi, humor, allvar, lek, fantasi. Och mer.
Det lilla samhället runt gossen Barnhans i Vems lilla mössa flyger har blivit om möjligt ännu mer poetiskt, roligt, vackert och galet än i böckerna.
Alla sorters typer finns. Identifikation för hela familjen. Från den ensligt diktande Bisamråttan till den extroverta stenkulan som storskrattande jagar sin Mack. Barnen med mig blir också störtkära i den energiska gummiapan Mack (Per Sörberg), ordförande i fartdåreföreningen. Men det finns fler att älska – den förtjusande lilla osäkra Pricknallen (Lydia Flores Garcia), den högtidliga Pinjekotten (Richard Ahlman), som tappad från begravningskransen i filmen Fanny och Alexander, och den äldre bildade Farbrornallen (Anders Andersson), som föredrar svåra formuleringar framför nya vänner. För att bara nämna hälften av det persongalleri som gestaltas av en suverän ensemble av gammalt och nytt Orionfolk. Alla i Kersti Vitalis snea, tufsiga, fulgulliga kostym. Kropp och själ.
Nall-Beethoven visslad och spelad live och på skiva får en viktig roll som kitt när Barbro Lindgrens berättelse rör sig drömskt i sandhögen.
”Numren” betyder, får man veta till sist, Vad Lever Man För? I Lars Rudolfssons fall: för teater och musik, verkar det som.