Norrmannen och illustratören Stian Hole blev barnboksförfattare med Den gamle mannen og hvalen, nu är det dags för nästa berättelse där det existentiella fokuseras. I Hermans sommar är sommaren slut. Getingarna ligger avdomnade i fönstret och snart börjar skolan. Men innan dess kommer tre tanter på besök. Herman frågar en av dem: ”Ska du dö snart?” och undrar om hon är lite rädd: ”Ja, Herman, jag är rädd för att resa ifrån dig. Men det ska bli spännande med den stora trädgården.”
Den gamla kvinnan är inte ensam om att känna oro. Alla gör det, pappa för att han ska spela fel, mamma för tandläkaren och Herman för att han ännu inte tappat någon tand.
Den enda som slipper rädslan är hon som tappat minnet. Samtidigt är det ingen nervvrakssammankomst i villaträdgården, lugnet råder runt kaffekoppsklirret den här sensommardagen. Berättelsen drivs visserligen framåt av en mild ångest inför det som ska komma men protagonisterna accepterar detta med stoiskt lugn. Början och slut och lite ängslighet på det, så måste det väl vara för att någonting överhuvudtaget ska hända? Uppbrotten är så fundamentala att de inte ens krusar ytan i nämnvärd dramatik; istället breder de ut sig likt en melankolisk matta under idyllen av femtiotalsklänning och paj.

Stereotyperna är dock lekta med som i filmerna Pleasantville eller Truman show. Himlen är en tunn lasyr på träpannå och människorna urklippta i Photoshop. Tillrättalagt, men framför de perfektionistiska dockskåpsstaketen prunkar psykedeliska blomster. Fjärilar stora som flintastekar viner förbi och för dem som lyfter blicken finns en skateboardåkande tant i skyn. Det hallucinatoriska tonläget är självklart och prydligt som i klassisk surrealism à la René Magritte. Över detta förklarande och didaktiska finns ett maffigt stråk av svängig 70-talsretro. Under den vildvuxna stiliseringen och godiset lurar Edvard Hoppers elegi. Helena Blomqvists fotosvit The Dark Planet kommer också nära med sin vemodiga ömsinthet. Kort sagt: Stian Hole serverar en ovanligt drömsk tårta med många bottnar och han väjer inte för de stora frågorna som alltid måste ställas men aldrig kan besvaras.