Den sammanbindande länken mellan dessa båda ungdomsromaner,
Jag finns av debuterande Maja-Maria Henriksson och
Fjäril av den australiensiska Almapristagaren Sonya Hartnett, är att de båda huvudpersonerna är 14-åriga flickor. Annars är de extremt olika, både till stil och innehåll.
Där den ena är stram och koncentrerad i skildringen av det våld och de övergrepp som huvudpersonen utsätts för - med ursinnet bara strax under ytan – är den andra försåtligt avspänd i sin vardagsrealism. Det vill säga tills man förstår att maktspelet och intrigerna också i denna berättelse är av det förgörande slaget, även om våldet äger rum mer på insidan än utsidan. Böckerna har alltså mer gemensamt än man i förstone kan tro.
Det handlar om mobbning och sånt som gör livet outhärdligt, om våldet som trasar sönder jagkänslan, även om allt ser helt normalt ut från utsidan. Det är ju så många som inte ser, som väljer att vända bort blicken.
Hartnett är en fullfjädrad virtuos vad gäller konsten att konstruera en historia som innehåller hela skalan av känslolägen. Samtidigt är det med en närmast Ibsensk nykterhet och behärskning hon frilägger de livslögner som de beskrivna personerna är indragna i. Det som imponerar är just konsekvensen i berättandet, det på en gång sammanhållna och konfliktfyllda.
Människorna förflyttar sig som om deras rörelser vore koreograferade, i noggrant utformade filmscenerier, och det är denna metanivå som gör historien så känslostark. Det som går sönder gör det gradvis, som skevheter i jaguppfattningarna, inte minst hos huvudkaraktären Plum som under berättelsens gång kommer att fylla 14 år. Som uppväxtskildring är
Fjäril ohygglig, närmast skoningslös, och ändå finns det ett slags hopp i konfrontationen med alla livsförfalskningar. Boken lägger ingenting till rätta. Den litar fullständigt på sina läsare. Det är skönt att läsa något som är så kompromisslöst.
Detsamma gäller Maja-Maria Henrikssons debutbok som inte bara är påfallande välskriven i sitt sammanbitna allvar och sin återhållsamma vrede, den frilägger det grafiska våldet och de psykologiska övergreppen som drabbar huvudpersonen Johanna utan att skildringen någonsin känns spekulativ – effekten blir en sorts förtvivlans humanism, utan varje försök att chockera.
Det är på många vis en ovanlig bok. Den är så fruktansvärt arg på det förljugna psykologiserande som maktpersoner inom skolväsendet tar till för att distansera sig och frånsäga sig ansvar. Det gäller också mammans hyckleri och blindhet inför det som händer med Johanna. Många studsar säkert inför det oförsonliga i skildringen, men det är bland annat ilskan som gör boken så stark.
Försvaret för individen är ett försvar även för fantiserandet, för tankarna på andra verkligheter och andra identiteter. Befrielsen är Johannas eget verk och man slår igen boken med en känsla av triumf.
