Den mycket känslosamma damen: ”Åååh, Astrid Lindgren, tänk att få trycka din hand, du som ääälskar alla barn!!!”
Astrid Lindgren (torrt men vänligt): ”Nej, jag älskar inte alls alla barn; jag älskar mina egna barn och några till, men” – och här ser hon den chockade damen rakt in i ögonen – ”jag har respekt för alla barn.”

Hon lärde oss så mycket, Astrid Lindgren. Hon avsentimentaliserade vårt förhållande till barn,
Som vuxna är vi varken mindre eller mer värda än de barn vi har runt omkring oss. Vi är jämlikar och de barn som lever omkring oss i unika exemplar talar till det barn som finns inom oss, ett barn som kanske bara lever till hälften inne i vår vuxenhet, men som ändå svarar när någon ropar på det.
Hon lärde oss att barn, mindre till växten, inte har mindre känslor än vuxna; i stället starkare eftersom de inte har den erfarenhet man får med åren, att det som är svårt kan gå över och att det som är lyckligt kan gå sönder.
På 70-talet anklagade man Astrid Lindgren för både det ena och det andra; bland annat beskylldes hon för att vara otillåtet sentimental. Exemplen var många, men hårdast kritiserades hon för Bröderna Lejonhjärta med sitt ”gråtmilda” anslag: en stackars liten ynka pojke, ensam på väg att dö.
Med Bröderna Lejonhjärta kom hon att bli den första som vågade skriva för barn om ett barn som själv vet att han snart ska dö, ett av de mest tabubelagda ämnen som finns. Inte många vuxna hade som Astrid Lindgren vågat ta de dödssjuka barnen vid handen och följa med dem ända in i döden. Vårt behov av att trösta ett sådant barn brukar få oss vuxna att stanna upp och försäkra att allt snart ska bli bra igen. Och det mycket sjuka barnet som intuitivt vet att det kommer att dö, lämnas ensam.

Att läsa Bröderna Lejonhjärta är att utsätta sig för de starkaste av känslor, de som vi vuxna har svårt att hantera utan att hamna i den smetiga sentimentaliteten.
Är då Astrid Lindgren sentimental? Nej, de starka känslor hon gestaltar kommer inte ur några vuxna unkna känsloskrymslen där stora känslor förminskas och äkta förvanskas till låtsas och blir det vi menar med sentimentala. Hon skriver om den rädsla, aggressivitet, sorg och salighet som finns som en existentiell klangbotten i alla människors liv – små lika väl som stora – de känslor som är universella och tidlösa och har bearbetats i sagor och myter sedan urminnes tider, ett slags känsloarketyper som tolkar våra mänskliga grundbehov.
Hon skriver om behovet av kärlek, ömhet och förståelse, behovet av att tränga igenom och lära sig bemästra skräcken och fasan för ensamheten, för det stora okända, för själva döden. Och hela tiden har hon förmågan att balansera skräcken, fasorna och patetiken med humor och med en vardaglig berättarton som skapar närhet och gör att barnen känner sig trygga.
”Gråt barn”, säger hon, ”gråt så mycket ni orkar! Och skratta ännu mer!”
Och där sitter vi vid hennes fötter och lyssnar. Vi är hundratals miljoner över hela världen, barnen främst naturligtvis, men också alla vi vuxna som när vi lyssnar på Astrid Lindgren känner hur barnet inom oss börjar vakna och få liv. Det är det ögonblicket vi väntar på, alla vi halvdöda vuxna. Att få bli levande igen, att få känna hur det starka och skapande barnet inom oss börjar röra på sig, börjar ställa frågor som vi i vår vuxenhet inte på länge vågat svara på.
Astrid Lindgren väjde inte för att skriva om det mest förbjudna. Hon utmanade den tyska publiken när hon tog emot de tyska bokhandlarnas fredspris i Frankfurt 1978.
Det var ett pris laddat med prestige, som tidigare tilldelats bland annat Hermann Hesse, Martin Buber och Albert Schweitzer. Manuskriptet till talet vid prisutdelningen med rubriken ”Niemals Gewalt” (Aldrig våld), var en stark plädering mot våld och aga i barnuppfostran, men det fick Astrid Lindgren tillbaka med beskedet att hon inte behövde hålla något tal utan bara tacka för priset ”kurz und gut”. ”Då avstår jag från priset ”, meddelade hon. Prisnämnden i Frankfurt backade och talet orsakade sedan en stor debatt om ”den svarta pedagogiken” i Tyskland. I Sverige var Astrid Lindgren, tillsammans med barnboksförfattare som till exempel Gunnel Linde, aktiv när det gällde att genomdriva lagen mot aga året efter, 1979.

Sverigedemokraterna har inte en stavelse att hämta hos Astrid Lindgren. I hela hennes författarskap finns upprördheten över orättvisor och förtryck och diskriminering. Redan 1950 lät hon sin fiktiva tonårshjältinna Kati fara till USA, precis som hon själv hade gjort 1948, och högljutt protestera mot behandlingen av svarta i den amerikanska södern. I bagaget hade hon kunskap, det hade hon alltid, och medvetenheten om det som Gunnar Myrdal skrivit om i sin mycket omtalade och omdiskuterade studie över amerikansk rasproblematik från 1944: An American dilemma. Upprördheten över hur de svarta behandlades kom från hennes eget besök i det rasdiskriminerande New Orleans. I boken Kati i Amerika rycker det och sliter i den käcka yrhätteprosan när Kati kommer till Södern och upplever samma traumatiska möte med rasförtrycket som författaren själv och blir upprörd och berörd på samma sätt. Katis ressällskap är en bastant och prudentlig moster som ser på det amerikanska samhället ur Vimmerbyperspektiv. Det framgår inte minst av hennes kommentarer om politiken:
”Det står ju redan i bibeln om republikaner och syndare, då tror jag det är bättre att vara en sån där demokrat.”
Astrid Lindgren kom ihåg – 90 år gammal när jag intervjuade henne om USA-resan – hur hon på ett ögonblick i amerikanska södern förlorade sin oskuldsfulla blick på Amerika.

Nästan 70 år gammal skrev Astrid Lindgren sin första stora opinionsskapande tidningsartikel och blev sedan under sina sista decennier en av Sveriges främsta opinionsbildare. Barn och djur som for illa tände henne alltid och fick henne att ligga vaken på natten, grubblande på olika lösningar. I otaliga morgonsamtal berättade hon om det som för tillfället gjorde henne sömnlös. 1996 engagerade hon sig i de två kurdiska familjerna Sincari, som nekades asyl och utvisades till Turkiet, trots att de under flera år rotat sig i det norrländska samhället Åsele.
Utvisningen kunde hon inte stoppa, men hjälpa ville hon och tog på sig ett ekonomiskt ansvar för en dotter Sincari, som fick resurser garanterade för sin utbildning till läkare.

Vad gör vi med Sverigedemokraterna? Så länge de gick omkring renrakade med grova kängor och nazisthälsande var de lätta att känna igen och totalt ta avstånd ifrån. Numera, när de kommer med sina portföljer i snygga skjortor och randiga kavajkostymer, är de mycket farligare. Och när de smyger sig in i Astrid Lindgrens sagovärldar och annekterar våra starkaste känslor i gränslandet mellan liv och död blir de farliga på allvar.
Med lena röster låtsas de ta upp viktiga frågor om invandrarpolitik. Gör motstånd! Tala klarspråk om fakta när det gäller våra invandrare, också om hur Sverige skulle stanna utan deras arbetskraft, hur mycket det kostar att inte ta emot dem. När det gäller Astrid Lindgren och hennes bröder Lejonhjärta vet vi på vilken sida de står och vad kampen handlar om. Släpp ingen Tengil och Katla över bron!

Margareta Strömstedt
kulturen@expressen.se