Det var länge sedan vi sågs men ser hon inte lite utmärglad ut, Kamratposten? Äter hon dåligt, hon tycks ha tappat geisten. Och har hon inte blivit lite sexfixerad?
Nä, jag bläddrar i mina gamla exemplar från 80-talet: jag minns nog fel, ungdomsförälskelser förfalskas ju ofta. Hon har nog alltid sett ut så här.
Vi är många i medelklassen född på 60 och 70-talet som fått sin fostran i KP. Helt befriad från annonser och med ett käckt tonläge någonstans mellan Lyckoslanten och SVT:s ungdomssatsningar från Växjö tar tidningen ändå sina läsare på allvar med lagom långa pekpinnar. Precis som en tidning för unga ska vara.
Tycker vi vuxna. Och Kamratposten är mer än andra en tidning för vuxna – det är de som lättar på lädret. Av de drygt 50 000 KP-prenumerationerna à 529 kronor, så går nog de som finansieras av den egna veckopengen att räkna på mask-maskoten Karl-Puttes ena hand. Det är ingen tokig affärsidé: föräldrar är både sentimentala och nostalgiska. Klädbutiken Polarn & Pyret drog till exempel samma slutsats för några år sedan och nyproducerade en kopia av 1976 års kollektion. Föräldrar vill sina barn det bästa och den egna uppväxten var ju såå idyllisk. Föräldrar chansar ogärna utan satsar på de säkra korten. Ergo: Karl-Putte kravlar vidare iklädd randiga PoP-trikåer.
Andra tidningar har hajat galoppen, som tjejtidningen Julia som har blivit mer helylle, höjt priset och börjat marknadsföra sig inte mot tjejerna, utan mot deras föräldrar och morföräldrar. Det visade sig snabbt vara en bättre affär att skriva om mjukisdjur och Twilight-böcker än om smink och utseende.
Barnen själva, då? De verkar helst vilja slippa läsa tidningar: tidningar som i dag saknar inplastade leksaker får inga läsare.

Olle Lidbom bedriver medieanalys på bloggen Vassa eggen.

Utöver inplastade leksaker verkar de unga läsarna helst vilja hänga på nätet, vilket KP insåg 2007. KP lyckade trots sin senfärdighet trolla fram en sajt, KP-webben som snabbt blivit Stället för många i mellanstadieåldern. Där diskuteras, organiseras intresseklubbar och skapas ”skrubbar”. Det är ”hänga” som gäller på KP Webben, det är inte artiklarna som drar besökarna till KP Webben. KP jobbar också med att KP Webben ska vara ett tryggt och säkert ställe. Chefredaktören för KP heter Ola Lindholm och han är även programledare på SVT:s Wild kids. Ett program populärt både bland barn och vuxna, förstås. Lindholm har lyckats få sajten att lika public service som SVT. Smart av Ola. Wild kids är bra draghjälp för KP, när en ny säsong drar i gång i april.

KP vill nu ta betalt av läsarna – det vill säga föräldrarna – på nätet. Det visar sig vara mycket krångligt. För att lyckas betala de 29 kronorna i månaden krävs det en styv navigationsförmåga och uthållighet. På KP Webben får man leta och klicka länge innan betalningen till slut är i land. När all annan e-handeln arbetar med att göra det så enkelt som möjligt för kunderna har KP Webben en motsatt strategi.
Men väl igenom den snurriga kassan hos KP Webben brinner fortfarande KP-lågan, på webben tycks den gamla damen lite mindre utsvulten. Och intresserad av betydligt mer än kropp och knopp.
Får KP bara ordning på tekniken lär hon klara den första halvan av 2000-talet. Därmed fostras en ny generation som i sin tur kommer se till att deras barn i framtiden ska fostras av trygga KP. Men då på någon futuristisk Ipad. Iklädda Polarn och Pyrets kopia av 2010 års kollektion, förstås.