Charlotte Qvandt, barnförhörsledare och poet. Foto: Niklas HellgrenCharlotte Qvandt, barnförhörsledare och poet. Foto: Niklas Hellgren
Charlotte Qvandt, barnförhörsledare och poet. Foto: Niklas Hellgren
Det viktigaste för en barnförhörsledare är att barnet ska känna att någon lyssnar. (Bilden kommer inte från Barnhus Stockholm) Foto: TOMAS LEPRINCEDet viktigaste för en barnförhörsledare är att barnet ska känna att någon lyssnar. (Bilden kommer inte från Barnhus Stockholm) Foto: TOMAS LEPRINCE
Det viktigaste för en barnförhörsledare är att barnet ska känna att någon lyssnar. (Bilden kommer inte från Barnhus Stockholm) Foto: TOMAS LEPRINCE
För barnförhörsledaren Charlotte Qvandt är det viktigt att barnet inte har något ansvar för konsekvenserna av att berätta sin historia. (Bilden kommer inte från Barnhus Stockholm) Foto: TOMAS LEPRINCEFör barnförhörsledaren Charlotte Qvandt är det viktigt att barnet inte har något ansvar för konsekvenserna av att berätta sin historia. (Bilden kommer inte från Barnhus Stockholm) Foto: TOMAS LEPRINCE
För barnförhörsledaren Charlotte Qvandt är det viktigt att barnet inte har något ansvar för konsekvenserna av att berätta sin historia. (Bilden kommer inte från Barnhus Stockholm) Foto: TOMAS LEPRINCE

"Ofta är det jag som väcker minnen till liv"

Publicerad

I sommarens intervjuserie på Ungkultursidan presenterar tongivande personer sina tankar om vår tids syn på barn.

Martina Montelius möter barnförhörsledaren Charlotte Qvandt för ett samtal om vad som händer barn hos polisen.

– Det viktigaste för mig i mitt jobb är att barnet ska gå från förhöret och känna att nu var det någon som lyssnade, säger Charlotte Qvandt, utredare och barnförhörsledare på Barnahus Stockholm. 

På Barnahus samverkar polis, socialtjänst, barnläkare och barn- och ungdomspsykiatrin i arbetet med minderåriga som misstänks ha utsatts för brott. I stället för att barnen bollas mellan olika instanser sker hela utredningen på samma plats. Charlotte Qvandt har arbetat hos polisen på Barnahus i snart tre år. Hon förhör även vuxna som är misstänkta för brott mot barn. Jag träffar henne för att ta reda på hur situationen är för barn som behöver förhöras av polisen. 

Situationen att komma till polisen för förhör måste vara så overklig och kanske skrämmande för barnet. Hur pratar man med små barn om att människor som står dem nära kanske behandlar dem illa? 

– Det beror på vem barnet är, vilka förutsättningar hen har. Vi tar det steg för steg med små barn - jag brukar leka med dem en stund i väntrummet först, och sedan visa mitt “pratrum”, som jag kallar det. Ibland är barnet faktiskt inte redo att prata, och då respekterar vi det.

 

LÄS MER – Martina Montelius: Många vuxna äcklas av plågade barn 

 

Hur förhåller du dig till din maktposition i förhållande till barnen? 

– Det den innebär är att det är jag som har ansvaret för situationen. Det är väldigt viktigt. Barnet har inget ansvar för konsekvenserna av att berätta sin historia, och inte heller något ansvar för mig eller för förhörssituationen överhuvud taget. Som förhörsledare är det mitt jobb att på ett så tryggt sätt som möjligt hjälpa barnen att sätta ord på det som hände. 

Barn har möjlighet till stöd vid kris

Det måste vara omstörtande för ett barn att, kanske för första gången, berätta om svåra upplevelser – och för en främmande människa, dessutom. Vilket förhållningssätt har du till känslor i ditt arbete? 

– Jag är ju aldrig del av den behandlande processen. Ofta är det till och med jag som river upp och väcker minnen till liv. 

– Samtalet med polisen är inte terapeutiskt i första hand, även om ett samtal med någon som lyssnar kan vara läkande i sig. Vi jobbar inte med att vårda, men med att med så lite påverkan som möjligt få mesta möjliga information. Efter att ha pratat med oss har barnet möjlighet att få träffa vårt BUP-team för krisstöd. Men självklart arbetar jag också med det jag gör för att jag hoppas kunna vara en del av barnets upprättelse och läkning. 

 

LÄS MER: "Förskolan glömmer de blyga pojkarna" 

 

Vad tror du händer inom ett barn efter att hen har berättat för dig om sina upplevelser? 

– Min övertygelse är ändå att minnena i sig inte är det farliga. Det värsta har redan hänt. Därför måste jag göra mitt yttersta för att förstå. Och för att inom ramen för den lagstiftning jag mitt i allt detta ändå måste förhålla mig till, ta barnets berättelse så långt det bara går.  

Om det rör sig om ett äldre barn, en tonåring - hur skapar man förtroende då? Jag tänker att förtroendet för vuxna, och kanske särskilt myndigheter, måste vara lågt om man har levt igenom nästan en hel barndom och fortfarande har det svårt. 

– För mig är det viktigt att även exempelvis en sextonåring ska ha rätt att få vara barn. I vissa fall kan jag till och med säga till en tonåring att “Du kan få prova att sitta i min stol”, precis som jag skulle säga till ett yngre barn. Det handlar inte alls om att förminska någon, utan om att visa precis det jag nämnde förut: att här är det du som är barnet, och jag som ska ta hjälpa dig. Inte du som ska tillfredsställa mig. 

Gäller att uppfatta barns signaler

Men ibland måste de vara extremt skeptiska till att prata med dig. 

– En tonåring frågade mig vad jag hade varit med om som fick mig att tro att jag kunde förstå henne. Då svarade jag att vi inte skulle prata om mig, men att hon ju kunde testa en känsla på mig och se om jag förstod. Då berättade hon om övergreppet hon utsatts för, och sade att det känts som att brinna upp och frysa till is på samma gång. Det kunde jag verkligen känna igen. 

Om ett barn har svårt att bara svara på frågor, hur gör man då? Barn kommunicerar ju ibland på andra sätt än vuxna. 

– Det gäller att kunna uppfatta barnens signaler, vad de betyder - och vad de inte betyder. Pratiga barn kanske pratar för att slippa berätta. Arga barn kanske är arga för att inte släppa lös det riktiga ursinnet. Jag är ingen psykolog, men det är väldigt sällan skadligt att bara spegla vad det är man ser och be barnet förklara vad som pågår inom dem. 

Min erfarenhet är att de flesta barn är väldigt måna om sina föräldrar, och absolut inte vill svika eller skada dem. Går det att hjälpa barn att berätta utan att känna skuld? 

– Jag förmedlar till barnen att de får älska även en vuxen som har skadat dem. Att man får älska någon som man också är väldigt besviken på, kanske till och med hatar. Det är inget fel eller konstigt med totalt motstridiga känslor.

Och dina egna känslor – var gör du av dem?

– Mina känslor måste jag ta hand om själv. Jag kan inte gå in i barnen känslomässigt, för då sviker jag dem. Men självklart händer det att jag tänker på vissa barn jag förhört, och undrar hur det har gått för dem. 

 

LÄS MER – Martina Montelius: Ulf Starks böcker fick livet att börja en smula 

 

 

FÖRHÖRSLEDAREN

Charlotte Qvandt är barnförhörsledare och poet. Hon har bland annat utkommit med diktsamlingarna “Klarnar du” och “Epikris”.

 

Till Barnahus kommer barn oftast för att någon har gjort en orosanmälan till socialtjänsten. Om åklagare bedömer att det är nödvändigt hämtas barnet från skolan eller förskolan till Barnahus, utan att föräldrarna informeras. Detta för att ingen ska kunna påverka vad barnet berättar. 

 

Barnförhörsledare får gradvis ta sig an mer komplexa situationer, och prata med yngre barn, ju längre de arbetar. Det yngsta barn Charlotte Qvandt förhört var tre år. 

 

 

Martina Montelius är författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida. 

Relaterade ämnen
Martina Montelius
Martina Montelius
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag