Jag erkänner det utan omsvep: jag har alltid haft rätt svårt för Mats Wahls böcker.
Som tonåring kände jag mig alltid främmande, för att inte säga helt likgiltig, inför hans skrikiga mödisar och brötiga rassegrabbar.
Böckerna Vinterviken och Hallon-örnen samt pjäserna Kentaur och Försök ett besök var, för mig, den direkta litterära motsvarigheten till hejiga fritidsledare som försökte snacka med kidsen på kidsens sätt: banala, beklämmande och lite pinsamma.
Med Wahls senaste bok, augustnominerade När det kommer en älskare får jag en känsla av att jag missade någonting väsentligt under de där åren.
Halvvägs in i handlingen undrar jag nämligen om Wahl alltid varit så här bra eller om det bara är jag som slutligen gått och blivit farbror?
För det var länge sedan jag läste en ungdomsroman som engagerade mig så mycket som När det kommer en älskare.
Vilket i sin tur har en hel del med dess – det här är menat som ett positivt omdöme – otydliga ärende att göra.

Visserligen är berättelsen om den nyinflyttade 14-årige Tom och hans halvtrasiga familj på ett ytligt plan ännu en av alla dessa ungdomsböcker om pubertal rotlöshet och främlingskap.
Men det är lika mycket en skildring av människans latenta ondska, om hur slumpmässiga skeenden kan öppna upp destruktiva bråddjup även i, till synes, hyggliga och normala människor.
Det är således ingen slump att en orm ringlar sig igenom en stor del av romanen. Den är hämtad direkt från Dagerman, som, för övrigt, visar sig ha en namne i byggherren bakom huset som Tom och hans familj flyttar in i på bokens första sida.

Helt fri från skönhetsfläckar är nu När det kommer en älskare inte.
När fokus förskjuts från familjegnisslet till skolhelvetet dyker de sedvanliga ungdomsboksklichéerna – nazistgäng, sträng rektor, ständigt skolkande flicka – upp som ett brev på posten.
Men med tanke på hur snyggt vuxenvärldens dova hotfullhet skildrats i bokens inledande kapitel och hur mångtydig Toms relation till sin omgivning dittills framstått får det vara förlåtet för den här gången.
En grej bara: en kille i gymnasieåldern skulle aldrig ta orden ”din lille runkartomte” i sin mun. Så pass mycket koll har jag ändå, än så länge, på pubbelingo.Trots att jag just fallit som en fura för Mats Wahl.