Menina av Joaquín Sorolla (1863-1923).Menina av Joaquín Sorolla (1863-1923).
Menina av Joaquín Sorolla (1863-1923).
Martina Montelius är medarbetare på Expressens kultursida. Foto: FOAD BAGHLANIAN / ATLASMartina Montelius är medarbetare på Expressens kultursida. Foto: FOAD BAGHLANIAN / ATLAS
Martina Montelius är medarbetare på Expressens kultursida. Foto: FOAD BAGHLANIAN / ATLAS

Många vuxna äcklas av plågade barn

Publicerad

I Expressen Kulturs sommarserie skriver våra medarbetare om skam.

Martina Montelius inleder med en text om barn vars självhat är så starkt att de vuxna vänder bort blicken.

Skam när man är barn är att höra en röst som låter suspekt, och genast tänka: “Det där låter som min röst.” Det är att dra i delar av sitt ansikte varje dag, i hopp om att handgripligen kunna transformera dem från fula till vackra. Det är också att mycket tidigt ha många hemligheter, varav de flesta är önskningar. Jag önskar att det av alla älskade och beundrade barnet i min klass, hon som naturligtvis heter Cecilia, Nathalie eller Isabella, ska pissa på sig och sedan dö och ingen ska bli ledsen. Jag önskar att min lärare, som självfallet heter Jill, Ingrid eller Hasse, ska bli tillrättavisad av högsta tänkbara auktoritet, kanske påven – inte för sitt sätt att vara lärare, utan för sin personlighet. “Du är en styggelse med ditt plackbelagda överbett, din vaga Acidofilus-odör och dina tankar som du skulle kunna byta ut mot någon annans tankar utan att någon märkte något”, skulle påven säga, och döma Jill, Ingrid eller Hasse till livslång isolering. Jag önskar att någon som inte känner mig ska komma fram till mig och säga: “Jag älskar dig. Jag vet inte varför, men jag älskar dig, och jag ska ta dig med mig. Vi ska åka tåg. Till Italien.” 

Skam när man är barn är att man till en början inte rimligen kan vara underkänd på grund av något man gör. Det måste röra sig om något man är. Jag är underkänd för att jag är jag. Ett barn av slem, dålig andedräkt koncentrerad till kött, onda tankar med hjärta, lungor och snubblande små fjät. Jag är underkänd för att jag kan prata bara när ingen hör. För att jag behandlar spiralblock, borttappade cykelhjul och tomma Lactacyd intimtvål-flaskor som människor och kallar dem mina vänner. Om andra barn vill vara mina vänner försöker jag få dem att stjäla, elda och leka stjärtlekar. Det är åtminstone något jag gör. En handfast orsak att avsky mig. Onekligen ett fall framåt. I barndomen ägnar vi oss åt att försöka få världen att hänga ihop. 

I Kamratposten finns en spalt som heter “Då gjorde jag bort mig”. Barnen skriver att de har tappat en tårtbit uppochned hemma hos Joel, att de råkat säga “urininvånare” i stället för “urinvånare” i klassrummet, att de skrivit en pinsam lapp till pojken de är kära i, och så visade han den för alla. De skriver inte att de tror sig stå i daglig direktkontakt med Gud. Inte att de för det mesta låtsas bli akut sjuka om de är hembjudna till någon, eftersom den panikartade skammen över att hela tiden vara felaktig blir omöjlig att uthärda. De skriver inte att Jocke kallade dem “horfitta” som svar på den pinsamma lappen, trots att de bara går i fyran. Den sortens fadäser går inte att återge i en tidning för barn. Den sortens fadäser går faktiskt inte heller att delge skolpsykologer, eftersom skolpsykologerna då blir byxis, erfar att deras arbetsglädje naggas i kanten på ett sorgligt sätt, och så måste skolpsykologerna ringa till sina mammor. 

 

LÄS MER – Martina Montelius: Äktenskap handlar om konsten att uthärda

 

Skam när man är barn handlar om att reglerna för hurdant ett barn ska vara är strikta och icke förhandlingsbara. Ah, barn! Tänk vilken oskattbar glädje de skänker, med sina troskyldiga ögon, sina näpna små kroppshyddor, alla tokiga saker de finner på. Vi vuxna spritter av förnyad livsglädje när vi får besvara småttingarnas kluriga frågor om världshaven, Pippi och “undiversum”. Men våra anleten förvrids och våra själar ruttnar inifrån om de små ljusvarelserna plötsligt börjar tala entonigt om suicid, psykoser och tablettkartor bak julgransbelysningen. Om de utan förvarning kväker fram kallsvettiga utsagor kretsande kring mobila teamet, sammanbrott och pappas snopp. Då blir det som i skräckfilmerna från 1980-talet, som alltid börjar med kameraåkningar genom idylliska villaområden, och så märker vi gradvis att onda andar belägrar den trevligaste familjens klorofyllgröna trähus. 

Det måste sägas: många vuxna äcklas av plågade barn. Det är inte de vuxnas fel. Ingenting är de vuxnas fel, för de vuxna hade olyckliga barndomar. Men ändå. Barns olycka kan te sig såsom vätskande eksem. Sådana vill ingen klappa. Det finns barn, många barn, som inte är tillräckligt gulliga, och oturligt nog avspeglar det sig i ansiktsuttrycken hos såväl kuratorer som fryntliga, sedan länge i Anonyma Alkoholister engagerade träslöjdsmagistrar. 

 

LÄS MER: "Skam" sysslar med fatshaming 

 

Skam när man är tonåring kan handla om finnar, mens och handsvett. Det är trevligt. För oss vuxna känns det tillfredsställande att få tala om för det rodnande, uppväxande släktet att allt sådant är normalt och inget att oroa sig för. Vi är så pinsamma, vi vuxna, när vi ska förklara allt om kondomer och hormoner – tyst med dig, mamma, ut ur mitt rum! Skam när man är tonåring kan också vara att den trettiofemårige man jag älskade var så arg på mig för att det inte riktigt gick att få in stolsbenet hela vägen. Skam när man är tonåring kan vara att åka nattbuss hela natten, eftersom föraren kanske är skyldig att rädda mig om jag drabbas av plötsligt hjärtstopp. Skam när man är tonåring kan vara att läkaren på psykakuten säger att man är vacker, och att man då blir lite glad innan man går ut igen på Ringvägen med fingrarna mot halspulsådern, kippande efter luft. Jag skulle vara vuxen, men jag klarade inte det. 

Skam när man är barn är att se hur stor respekt de vuxna åtnjuter. De har förstås gjort sig förtjänta av respekt, eftersom de tillhör den närande delen av samhället. Barn ska inte tro att det är någon picknick att vara vuxen, inte. Det blir till att bita ihop i väntan på semestern, och när det väl blir semester ska väl ungarna ha sitt, kan man tänka sig. Det säger sig självt att vuxna människor inte kan tassa på tå för femåringar som vill glufsa i sig sina egna inälvor i panik över att vara födda. Det är väl tämligen självskrivet att en vikarie i sina bästa år inte kan rå för att en tioårig gottegris och vandal monologiserar om spritflaskor och porrtidningar på kvartsrasten. Man kan ge sig sjutton på att Vendela blir mulad på andra sidan skolgården i samma ögonblick, och sedan är det bara fyra minuter kvar av rasten, och då måste det vara tillåtet att hinna med en kaffe på språng. 

 

LÄS MER: Martina Montelius om Ulf Stark – "fick livet att börja en smula" 

 

Martina Montelius är författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Ibland är man lessen ibland är man glad".

Martina Montelius
Martina Montelius
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag