Jack Kerouac ligger slängd på badrumsgolvet och jag blir serverad Ekelöf-citat morgon, middag och kväll. Ibland duger Dylan: ”I’m not here” säger han och ser ner på mig, 192 centimeter över havet, när jag tycker att han ska gå ut med hunden eller med soporna, och vänder mig och mina trista föräldrakrav ryggen. Och så är det förstås Nietzsche och möjligen Kafka, men mest är det nog Jack Kerouac, jo, nog är Jack Kerouac alla intellektuella mäns första och största Gud. De har sin alldeles egen kanon, männen med intellektuella ambitioner, och det är fascinerande att de, generation efter generation finner samma gudar, så där tillsynes på egen hand.
Kerouacs klassiska On the road kom 1957 och har lästs och älskats av unga män sen dess. Möjligen av en del unga kvinnor också. Jag läste den när jag var 16 och fattade aldrig grejen, vilket inte hindrar att någon ung kvinna någon gång kunnat identifiera sig med Dean Moriarty, Sal Paradise, Carlo Marx och allt vad de heter. Kvinnorna är mest bifigurer – minns en underskön mexikanska och några som hade den dåliga smaken att bli på smällen och bli fruar (som sedan lämnades, givetvis).
Detta talar alltså till generationer av frihetstörstande unga män, och denna essens av allt det som männen drömmer om när de är små (knulla, supa, skapa, känna sig svåra, utanför och ensamma men ändå liksom inneslutna i den där manliga gemenskapen som jag som är kvinna aldrig kan förstå enär jag blott är en kvinna) har kommit i nyöversättning av Einar Heckscher på Norstedts. Av någon outgrundlig anledning passar man dessutom på att byta titel, från På drift till På väg.
”Down in Denver, down in Denver, all I did was die”. Jag tror knappt mina öron. Men, jo, det är sant, han sitter verkligen här och citerar Kerouac, den intellektuelle mannen i min egen ålder. Och häromkvällen satt jag i en bar med en man som strödde Ekelöf-citat omkring sig. I går fick jag ett mail från en annan sån där intellektuell man som näpsade mig med hjälp av Bob Dylan. Det är inte utan att jag undrar. Undrar vad som hände de där 20, 25 åren som ju rimligen förflutet mellan första mötet med Kerouac/Ekelöf/Dylan och i dag och fruktar svaret (inget? Inget!). Funderar över vad jag läste när jag var 16 – åh, Boye, Södergran, Plath, Stenberg och Ferlin – och ryser över hur fånigt det vore om jag citerade den där Södergransentensen om att ”du sökte en kvinna och fann en själ – du är besviken” och inser i samma sekund att hon hade rätt, Södergran. En del texter håller trots allt.
