Vi hade en liten träpall i badrummet där mamma brukade lägga fram kläderna jag skulle ha på mig. Barndomen är som en magisk charterresa. Man får allting serverat. Det enda man behövde tänka på var att gå upp när klockradion med sina gröna digitala fingrar slog om till 0700. Sedan rullade vardagen på. Julen tog aldrig slut. Helgerna staplade sig på varandra. Tiden gick långsamt.
Barn rör sig i en annan tid än vi vuxna. Barn är någon annanstans. Sista dagarna längtade jag efter att skolan skulle börja. Jag låg i soffan och tänkte med värme på Linda, Nardono, Marcello och de andra. Jag saknade dem.
De satt också fast i sina familjesoffor runt om i Lövgärdet så när första skoldagen efter julloven äntligen kom stod jag utanför Daniels dörr och ringde på en hel timme tidigare än jag brukade. Vi gjorde sällskap till skolan. Jag hade förberett mig noga. Mina böcker var omsorgsfullt inslagna i papper, mina suddgummin luktade frukt och mina blyertspennor låg vässade i pennfacket. Jag var som en soldat inför en lång vandring. Jag gick igenom alla sakerna i min Salomonväska noggrant och detaljerat.
Förorten var då en trygg plats. Jag kan inte minnas att jag var rädd i förorten en enda dag under mina första tolv år i livet. Förorten var trygghet bara. Bussar som gick i tid, lyftkranar som rörde sina ledsna halsar över ängar och skog och byggde nya mögelskadade drömmar och radhus. I Angereds centrum gick spårvagnen in till staden.

Men Göteborg låg på en annan planet. Lövgärdet var en hel värld med sina gator, sina hus, sina grönområden, Surtesjön, Tretjärnsskolan, Stig-Erland på fritids-           hemmet.  Det var en god värld. Man kunde röra sig fritt.
Jag hade bara en enda dröm redan då. Att få skriva. Allting annat bleknade i jämförelse. Till och med Linda Johansson från villakvarteren förlorade sina ljuvliga nyanser vid sidan av den där oformliga drömmen.
I femte klass skrev jag en lång berättelse (vi hade särskilda block för den saken) om en bomullstuss ute på ett fält som drömmer om att bli en vacker gul t-shirt. Han ser hela resan från fältet till den lyxiga klädesaffären framför sig men när han plötsligt vaknar i ett ösregn förstår han att allt bara varit en dröm. Vår klassföreståndare, Annika Gidlöf, läste upp den för hela klassen. Jag minns den svårslagna känslan av stolthet.
Jag skriver hennes rätta namn eftersom hon redan då såg och uppmuntrade min kreativitet. De följande dryga tio åren skulle jag träffa lärare, kuratorer, socionomer och handledare som med en illa dold gäspning hjälptes åt med att försöka plocka de där galna skrivardrömmarna ur mig.
Viktigare än allt skrivande var ändå ritualen att vid varje terminsstart skriva ett nytt alter ego på sin linjal. Italiens VM-hjälte 1982 Paolo Rossi hade varit höstens hjälte. Nu hade Ebba Grön på ett oroväckande tydligt sätt gjort sin entré i mitt liv så det blev Thåström på linjalen.
Nu när jag skriver detta slår det mig (med en rätt patetisk rodnad på mina kinder) att italiensk fotboll och Thåström fortfarande är något jag skulle skrivit på min linjal om jag haft någon.

Första dagarna kanade vi i den blöta snön och backen utanför skolan i våra galonbyxor och rödkindade och snoriga fick vi lov att hänga av oss våra byxor i kapprummet och hänga upp de blöta, iskalla raggsockorna på elementet nedanför fönstren där de dovt aprikosfärgade gardinerna aldrig nådde ända ner till golvet. De droppade och luktade där resten av dagen medan vi bröt sönder våra luktsuddisar och kastade dem på flickorna som besvärat viftade bort våra könlösa försök till omtanke medan de räckte upp handen för att svara rätt på en fråga som vi andra inte ens börjat fundera på.
Redan då, fast så unga, spöken i tiden. Barn mellan de höga husen. Vuxna i våra drömmar om framtiden. Som kom och gick. Och lämnade oss med det vi har, just här och just nu.