Patrik Lindenfors är zoolog och forskare i evolutionsbiologi, tillika bloggare och Newsmill-skribent, nu även barnboksförfattare. I den ödmjukt betitlade Gud finns nog inte berättar han om att tro på gud/-ar och att inte göra det.
Det vill säga, äntligen lite hederlig religionsundervisning i barnboksvärlden! På var sin koncis sida, flankerade av fiffiga bilder, beskriver Lindenfors de tre största religionerna, alltså kristendom, islam och hinduism. Typ så här:
”De som kallar sig kristna tror att det finns en enda gud. Den guden skickade sin son till jorden. Sonen, som hette Jesus, var också Gud. Eftersom kristna tror på bara en gud, så måste Gud alltså ha skickat ner sig själv till jorden som Jesus.”
Solklara sagor. Men Lindenfors är aldrig sarkastisk eller föraktfull, möjligen aningen humoristisk – ”det går också bra att inte tro på någon av alla dessa gudar”.
Lindenfors vet förstås att det inte går att bevisa att gudar inte finns, lika lite som någon kan bevisa att de gör det. Men han drar de vanligaste, snyggaste argumenten för varför det är rimligt att utgå från att de inte gör det.
Med enkel logik, som apropå guds allsmäktighet: kan gud skapa en gåta så klurig att han inte kan lösa den? ”Kan han göra det första, så kan han inte göra det andra.”
Med tydliga frågor, som apropå evigt liv: ”Men om Gud har skapat en perfekt värld som vi kommer till efter detta, varför kunde vi inte få komma dit från början?” Och teodicéproblemet finns förstås med, liksom Bertrand Russells flygande tekanna och det flygande spagettimonstret.
Mitt i denna stimulerande läsning dimper det ner en ny bok som får mig att komma ihåg vad Lindenfors har glömt, precis som jag själv och många andra ateister alltför ofta plägar göra: alla människors behov av estetik, berättelser och ritualer. Det är en av Jakob Wegelius (Heffaklumpen- och Maria Gripe-pristagare) makalöst illustrerad och fint formgiven liten julbok, skriven av Frank McCourt (han med Ängeln på sjunde trappsteget): Angela och Jesusbarnet.
Den är skriven ”Till minne av min mamma Angela, som berättade en historia som fäste sig i mitt sjuåriga sinne”, och den är enastående vrålfånig.
Vilken unge som helst i vilken ålder som helst måste tycka att lilla Angela är helt dum i huvudet som tror att Jesusbarnet i Sankt Josefskyrkans julkrubba fryser, och därför smyger dit och tar dockan med sig hem. Kommer präst och polis, du milde himmel! Fast det händer inget, alla älskar alla, särskilt Jesus, slutet gott och stjärnorna lyser på himlapällen. Men här finns och flockas verkligen skönhet, tradition och förförisk oskuld – intet att förgäta!
Tack och lov finns också intellektuell skönhet.
Så åter till Patrik Lindenfors. Till exempel och till min stora glädje bemöter han dessutom den på sistone så populära sofistiska invändningen mot vår tids ”nyatetister”, den att icke-tro minsann är lika mycket tro som religiös tro: ”Bara för att någon har hittat på en gud gör det väl inte alla andra till lika mycket troende? Det är lika konstigt som att säga att det är lika mycket en sport att inte spela fotboll som att spela fotboll.”
Läs, lär och fundera; både små och stora.
Gud finns nog inte lär knappast fungera som sträckläsning, men ett kort kapitel var afton vid sängkanten torde välsigna oss människobarn med en upplysningens – och fantasins – lugnande låga i nattens mörker. Under måne som under stjärnor.
Fotnot: 897 936 barn mellan noll och tre år besökte Svenska kyrkan förra året. 38 748 stycken deltog regelbundet i gruppverksamhet. Kyrkan själv besökte skolor, förskolor och fritidshem vid 28 070 tillfällen.
