Folkets bios barnfilmer har alltid minst ett mystiskt skräckögonblick.
En scen där tiden stannar upp, färgerna ändras och blicken zoomar in något man bara kan förstå som ett sug i magen.
Hade det varit 1800-tal hade man talat om det sublima i upplevelsen av, säg, indianer infrysta i is, nikotinabstinenta farbröder eller avlövade träd som får liv i skogen på natten. Som i höstens barnfilmskombo Farbror Freddy och Choo-Choo leker loss. Sådant som förstorar tillvaron; förhöjer den – och gör att efter det är inget sig riktigt likt.
Effekten är tveeggad, både destruktiv och uppbygglig. I den japanske animeskaparen Miyazakis filmer, där det kryllar av barnfilms-sublimitet, kan den unga häxan Kiki (Kikis expressbud) få se en målning som hennes vän gjort och som får hennes självtvivel att för första gången börja förlora makten.
I Farbror Freddy av Martin Eriksson Zut åker den svenska stadsungen Ossian till sin piprökande bokmal till farbror och lär sig bygga totempåle. I ryske Garri Bardins Choo-Choo får en rysk dockpojke konkurrera om nannyn Choo-Choos uppmärksamhet när en hittehund flyttar in i hemmet.
Båda pojkarna drar till skogs när de blir desperata och möter det skräcksublima i naturen i förhöjda scener med beskyddande älgar och onda tjurar.
Farbror Freddy är en klockren, tecknad liten punkfilm berättad av en Johannes Brost i högform. Inte oväntat har den vunnit kortfilmspris på Buff.
Choo-Choo, den tredje filmen i samma serie, är en mästerlig stop motion-historia till tonerna av Bizets Carmen och löst baserad på operahandlingen.

Det är en mörk och lite freaky film med alla dessa skakigt rörliga dockor, som - om man vill - skämtsamt går att tolka som en berättelse om ett ganska ont, vitt barn med ett osunt förhållande till sin svarta barnjungfru, som försöker få den konkurrerande hunden att ”försvinna”. Hund och pojke förenas kort i kampen mot den ilskna tjuren, men när högrestånds-föräldrarna kommer hem knackar tjuren på och dödar dem allihop, nannyn inkluderad. Detta enligt skämttolkningen.
Det kan också vara så att familjen bara ramlar lite grann och att tjuren bara busar. Men när man vet hur det går i Carmen – åt skogen – är det inget givet lyckligt slut. Och publiken kastas rätt in i ett sublimt osäkert tillstånd som man känner igen – i suget i magen.