Om man frågar svenska barn hur de mår, svarar de att de mår dåligt. Ont i huvudet, ont i magen, oroliga, stressade. Och för tjocka. Inte alla, men tillräckligt många för att det ska vara konstigt.
Aldrig har den svenska befolkningen mått och haft det så bra som nu. Ändå mår vi dåligt. I boken Välfärdslandets gåta. Varför mår barnen inte lika bra som de har det? försöker två läkare att svara på frågan. Frank Lindblad och Carl Lindgren har båda 30 år i yrket och erfarenhet av allehanda internationella projekt och utvärderingar av barns hälsa.
Svenska barn mår jättebra, konstaterar de väl underbyggt. Medicinskt och historiskt sett. Men barnen själva anser att de ”mår dåligt”.
Barnböcker och ännu mer ungdomsböckerna skildrar barn som mår skit. I en rapport från Berlins filmfestival (Expressen 13/2) skriver Jonas Holmberg att den tyska publiken blir besviken på frånvaron av bullerbyidyll i svensk film. I stället ges en bild av ”västerlandets outsourcade barn”, ensamhet och svek. Kanske svenska barn är så vana vid bilden att man uppfattar den som ett normaltillstånd.

Här kanske man hittar förklaringen till Harry Potters popularitet: en positiv kraft! Äntligen en unge som klarar sig i tillvaron och behärskar sin situation.
Lindblad och Lindgren menar att barnens svar speglar en vuxen attityd. Oroliga föräldrar går till doktorn för att de är mer oroliga än de behöver. De inte bara önskar sig ett friskt barn, de kräver ett.
Vi lever i ett land av ”hälsomani” och ”välfärdsapati”, skriver Lindblad och Lindgren. Vad människan i årtusenden har betraktat som ödets nycker och bett till gudar om, anser vi vara en rättighet. Förhoppningen om god hälsa har blivit ett krav.
Föräldrar går till läkare och psykologer och kräver medicin och behandling med raskt resultat för vanliga, rimliga, banala problem. Kanske något barn kissar i sängen ibland, fast han är i skolåldern. Kanske någon tonåring deppar över att ha en äldre mobil än sina klasskompisar. Ingen av dem är sjuk. Mellan ”inte så bra” och ”sjukdom” ligger en värld av mänskliga variationer och skilda livsvillkor, där dagens föräldrar ofta kommer rusande med en ”hälsans nolltolerans” och inte står ut med minsta avvikelse från ”det normala”.
Föräldrarnas oro ”verkar smitta av sig och integreras i de äldre barnens självbild”, skriver Lindblad och Lindgren. Barnen definierar sin hälsa efter föräldrarnas bekymrade miner och frågor. Författarna ser välfärdsgåtan ur barnens perspektiv, vänder den mot de vuxna: välfärdsapati har blivit en samhällets sjukdom.
Det är dags att tala om hur individualismen kan kombineras med mera närhet mellan barn och föräldrar, och solidaritet med andra.
Om föräldrar i stället för att rusa till doktorn med bagateller tog sig tiden att vara med sina barn och prata med dem skulle de veta mer om sina små älsklingar och hur de mår. Morgonpromenaden till dagis, stunden på sängkanten – det är vad som räknas i magknipens tid.