Till frågan om det var bättre förr: nej. Ta teater- och litteraturkritiken inom barnkulturen, till exempel. I dag har kultursidor med stil, nivå och eftertänksamhet aktiv kritisk bevakning och diskussion om teater för barn och ungdom. I denna tidning anslås varje måndag en helsida och skribenterna är lika kvalificerade för sina uppdrag som någonsin de andra dagarna i veckan.
Det är för övrigt ofta samma personer som skriver om scenkonst för barn och för vuxna. Barnteaterfältet är inte skilt från teatern i allmänhet. Likaså arbetar dramatiker, regissörer och skådespelare ömsom med teater för vuxna, ömsom med teater för barn.
Visst kan det i deras arbete finnas vissa skillnader, men de är inte större än andra skillnader mellan scenkonstens olika genrer.
Det är lätt att hitta goda exempel: Alexander Mørk-Eidem har på Stockholms stadsteater regisserat en rad klassiker för vuxen publik med anslående uppdateringar och fina resultat (Hedda Gabler, Tre systrar) och han har gjort en av samtidens bästa barn- och ungdomspjäser med sin dramatisering och regi av Djungelboken, flyttad till Sergels torg. Samt nu senast en intelligent och finkänslig dramatisering av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta.
En teaterkritiker gör klokt i att följa barnteaterns utveckling. Så var det inte förr. Konstformer som vänder sig särskilt till en yngre publik är en omfattande och vital del av kulturlivet.
Flera parametrar samverkar: några av teaterns mest intressanta namn arbetar här (Mattias Andersson, Suzanne Osten, Martina Montelius), synen på barndomen som en viktig del av individens samlade levda liv, de visuella teaterformernas framskjutna ställning post-postmodernismen: installation, figur- och skuggteater, musikburna eller rörelsebaserade former.
Frågorna om synen på barnen som individer drivs framåt, sakta i vissa avseenden, långsammare i andra. Olika speed beroende på var på klotet. De hänger ihop med betoningen av mänskliga rättigheter generellt och kvinnors rättigheter.

Just hemkommen från en konferens om teaterkritik i Indien kan jag rapportera att på denna punkt är det jag som blir exotisk inför mina indiska kolleger. ”Skriver du teaterkritik om teater för vuxna eller för barn?” frågar man mig. Nej, jag gör både och för att det hänger ihop, säger jag. ”Intressant!” säger en grånad indisk kollega. ”Men har inte barnkulturen mycket lägre status?”, fortsätter han.
Jo, det finns en sådan kvardröjande attityd, svarar jag. Men i Skandinavien har barnkultur en hög status med älskade frontfigurer som Astrid Lindgren och Tove Jansson och det finns mycket teater av hög konstnärlig kvalitet. Teater för barn är ibland till och med bättre än den som görs för vuxna, hör jag mig själv säga. Och det är nästan alldeles sant.