Något mycket tankfullt över de där hängande öronen. De många och grubblande vecken ovanför ögonen, nästan sorgsna. Hemma hos Aston härskar friden. Pappa stickar, mamma spelar gitarr, Aston samlar stenar, som han badar, bär och bäddar åt i Lotta Geffenblads bilderbok.
Hos Teater Pero är de förmänskligade hundarna i stället lätt hundifierade och musicerande människor. Det har nästan blivit musikteater av Astons stenar med två skickliga (och sjungande) mimare och en musiker. Pappas stickande har växt ut till ett tema, mammas musik hotar nästan att ta över. Medan jag tänker på att fokus ibland glider iväg lite för mycket åt det vuxna hållet, hör jag ett barn efter föreställningen klargörande förkunna: musiken var så bra att jag såg på hela tiden!
Där ser man. För barnen är det ändå Aston, som är navet i uppsättningen, elegant regisserad av Peter Engkvist. Den talande mimaren Magnus Lundblad i rollen som Aston har en roligt, vänligt insiktsfull framtoning grundad i femåringens besatthet för en sak i sänder. Stenarna blir fler och fler, föräldrarna allt mer irriterade.
När mamma och pappa ser en lösning på stenarnas belägring av hemmet, får Aston en ny idé. Det är en intressant hantering av en lätt igenkännbar problematik i barnfamiljen, där det ena eller andra ofta ska förhandlas bort. Snuttfiltar, nappar eller andra mer eller mindre fixa idéer. Vilken utmärkt kommentar och tankeställare till allt detta har inte Aston! Som håller på de små, i all stillsamhet och på mjuka, musikaliska tassar.