Fadern och sonen
och den heliga relationen. I alla tider har det varit männen som har paxat pappan, från Oidipus till August Strindberg, Jonas Hassen Khemiri eller
Alfons Åberg.
Medan flickorna har fått tassa tyst i sina fäders spår.
Augustprisade Johanna Thydells nya bok handlar inte bara om den unga tjejens avgrundsdjupa längtan efter en manlig förebild, utan hackar sig in i samtidens älskvärda, vällingstinna och lattefläckiga pappabloggar med en bister verklighet som för hundratusentals döttrar redan är högst välbekant.
Pappor är inte här för att stanna.
Pappor är inte alls Hoa-Hoa med stora trygga famnen och velouroverall.
Johanna Thydell. Alla tjejers bästis och storasyrra Att sextonåriga Puck i ren frustration har ristat in sin förlorade fars namn med kniven i köksbordet och täckt över det med blommiga tallriksunderlägg, kesomackor och
DN Kultur, skulle få Freud att kasta sig på divanen av förtjusning.
Att hennes mediekrönikör till farsa har lämnat fru och barn ensamstående i radhuset, dragit med en yngre kvinna och tagit pappaledigt för gott, kan väl beskrivas som en skitstövelklyscha.
Och indiebrudar som borrar in svartlackade naglar i armar och gamla gosedjur har vi ju tröstat förut.
Ändå är
Det fattas en tärning en så ärlig uppgörelse med en romantiserad fadersroll att
Hemliga pappan känns som något slags sagoväsen.
Om den hyllade debuten
I taket lyser stjärnorna från 2003 gjorde Johanna Thydell till alla tjejers bästis, har hon nu blivit hela Sverige storasyrra.
Då var det högstadiebruden Jenna, som såg sin mamma tyna bort i cancer.
I
Det fattas en tärning ser Puck den frånvarande fadern sakta framträda igen.
Pappas flicka blir the Kräktjej of the party på fester med föräldrafritt, minns hur farsan åt frukostflingor förr i tiden och ångestmessar på mobilen; familjer faller sönder och det stora sveket sköljs ner med barndomens rabarbersaft.
Ja, man känner igen sig.
Visst är det ganska
mycket
Kamratposten, Broder Daniel och knoppar som brister. Visst är det de gamla vanliga sakerna under huden. Och visst är det rätt tröttsamt att ungdomskultur alltid måste handla om ungdomar.
Men Johanna Thydell tråcklar ihop en berättelse som går bakåt och framåt och in i magen på samma gång. "Lämna mig inte", upprepar Puck som ett mantra och blir lämnad om och om igen.
Så börjar det där det slutar, med förlust och försoning.
Men utan förståelse.
Det är det bästa med Johanna Thydell. Att det aldrig är Nu ska vi reda ut och Prata igenom och Ordna upp det här. Livet är The Big Mysterium och varför män lämnar sina barn i sticket är bara helt jävla ofattbart.
Någonstans där blir det här en arg roman om att växa upp men aldrig kunna växa ifrån.
Pappor fattas fortfarande.
