Imre Kertész bryter sin tystnad om dagspolitiken i hemlandet.
Svante Weyler träffar den 81-årige Nobelpristagaren i Berlin.
Alla vill veta vad han tycker, alla vill ha hans åsikt på band, i bild. Imre Kertész blir oupphörligen tillfrågad om de senaste årens utveckling i Ungern, och särskilt det som händer denna vår. Om de högerextremas frammarsch, om regeringschefen Orbáns nationalism, om den nya grundlagen, den kritiserade medielagen. Han avböjer alltid. Nu gör han ett undantag för oss, för vi kommer på Penklubbens och Svenska Akademiens uppdrag. Ett sätt att visa tacksamhet, kanske.
Det är inte av ointresse som han håller sig utanför den dagspolitiska diskussionen, det är för att han av plågsam erfarenhet vet med vilken märklig form av uppmärksamhet varje hans uttalande om politik följs i hemlandet. Så har det varit ända sedan den där dagen 2002 när han som den förste ungerske författaren någonsin tilldelades Nobelpriset. Ja, ungerske? Det är inte ovanligt att man i ungersk press stöter på formuleringen den "judiske" författaren Imre K i stället.
En Nobelpristagare, älskad eller hatad lika, blir en nationell angelägenhet. Det är inte alltid angenämt, om det kan nog fler än Kertész vittna.
Han tar emot oss en kall men solig dag i Berlin. Han bor här sen drygt ett decennium och besöken i hemstaden Budapest blir allt färre. Det beror framför allt på att resandet blivit allt mer ansträngande, men kanske också på det som händer i Ungern, på själva klimatet. Men det talar han alltså väldigt ogärna om.
Vi har lovat honom att inte borra i dagspolitiken, men kan ändå inte låta bli. Kertész protesterar inte, men vägrar gå in i polemik om detaljer. Han är, liksom så många, bedrövad över den starka polariseringen i ungersk politik. En genomkorrumperad vänster har ersatts av en maktfullkomlig höger. Mitten, både den liberala och den klassiskt värdekonservativa, som utgjorde den viktigaste kraften under kommunismens fall, har försvunnit, närmast spårlöst.
- Vi har inte använt de tjugo åren som gått sen kommunismens fall till att finna oss själva, säger Kertész. Vi har inte ens använt dem till att ta reda på varför vi inte kan finna oss själva.
Jag får en känsla av att hans ovilja att gå i direkt polemik med dagens makthavare har att göra med att hans förväntningar på dem var lägre än många andras, då blir också besvikelsen mindre.
Kertész är en obotlig skeptiker, det beror inte bara på erfarenheter av tyska nazister och ungerska fascister, det beror lika mycket på de fyrtio årens erfarenhet av kommunister.
Hans avsky för "kadarismen", den gulaschkommunism uppkallad efter partichefen Kadar som utmärkte Ungern under 70- och 80-talen och som gjorde att landet kallades den "gladaste baracken i lägret", är bottenlös. Kadarismen dödade inte människor men den förintade moral och etik.
Men helt vill han inte hålla sig utanför dagspolitiken. Vad säger han om den växande judefientligheten i Ungern?
- Den som är antisemit efter Auschwitz, den vill ha ett nytt Auschwitz.
Här finns ingen reservation. Det är detta han ägnat hela sitt författarskap åt. I romaner och essäer har han velat belysa den universella betydelsen av Auschwitz. Kertész vägrar att betrakta judeförintelsen som en tysk eller en ungersk eller judisk angelägenhet. Den är allas angelägenhet, vår civilisation är en annan efter Auschwitz än den var före.
Det låter nog för de flesta som en självklarhet. Men inte i Ungern i dag. Ett exempel: i den ungerska tidningen, Magyar Hirlap namngav nyligen en journalist vid namn Zsolt Bayer, partivän till Viktor Orbán, flera kritiker av den ungerska politiken, däribland judar, en av dem var den världsberömde pianisten Andras Schiff. Listan med namn följdes sen av meningen: "Tyvärr lyckades vi inte begrava varenda en i Orgoványskogen."
Alla ungrare vet att i den skogen torterades och dödades 1919 minst 300 socialister och judar. Orbán har inte på något sätt tagit avstånd från formuleringen. Andras Schiff vägrar numera att uppträda i Ungern.
Vi har samtalat ett par timmar, Imre Kertész är trött, han arbetar med stor möda på en ny roman. Om vadå?
- Ålderdomen och döden, så klart.
Han berättar att han åter försöker finna en helt ny stil. Precis som de enda mästare han egentligen vördar, de stora kompositörerna, vill han skriva ett moget verk. Som den gamle Wagner, den gamle Beethoven, säger han och ler för att visa att han inser hur pretentiöst det låter.
Vi lämnar honom i arbetsfåtöljen på det ljusa loftet i Berlinvåningen.
- Jag tar mig fortfarande uppför trappan utan problem, säger han och bevisar sina ord genom att ta två trappsteg i taget. Hans hustru Magda tittar förskräckt på.
Ett par dar senare ringer han för att höra om vi blev nöjda med intervjun. Hans omtanke är rörande.
- Jag var egentligen lite för trött den där dagen ni var här, säger han. Det är så med den här sjukdomen. I dag är det mycket bättre.
Rösten klingar åter som den brukar. Använd krafterna till den där nya romanen, tänker jag, världen är ändå full av åsikter.
