Jag får ibland en känsla av att alla kroppar i konsthistorien antas vara målade för män. Nakna kvinnor förväntas väcka intresse hos heterosexuella män, och nakna män hos homosexuella män. Tankarna om kvinnors blickar och begär tycks färre - de enda jag på rak arm kommer på är Germaine Greers coffee table-bok The beautiful boy, som tar strid för kvinnors rätt att objektifiera tonårspojkar.
Det må vara hur det vill med den saken, men Greer har definitivt rätt i att inte bara bögar gillar Tadzio i Döden i Venedig. Inte bara män gillar kroppar på bild.
Jag tänker det här när jag betraktar Eugène Janssons (1862-1915) målningar av nakna, vackra män på badhus och i gymnastiksalar. Till 150-årsjubileet av hans födelse ställer både Waldemarsudde och Thielska ut en stor del av hans produktion. Hans kraftfulla manskroppar är målade med bestämda penseldrag, nästan glödande i det skarpa solljuset.
De är i högsta grad barn av sin tid, påverkade av de vitalistiska idéströmningar som genomsyrade förra sekelskiftet, med en utbredd oro för degenerering och förklening av den urbane mannen. Som Patrick Steorn visar i utställningskatalogen (och i sin avhandling Nakna män) ingår de i en bildkultur som spelade på samma föreställningar, där den vältränade manskroppen sågs som ett ideal för hela samhället. De är också resultatet av Janssons homosexualitet och av hans närmast vetenskapliga intresse för manskroppens anatomi.
Samtidigt är hans målningar djupt sensuella. Solljuset spelar över kropparna, tecknar bröstkorgarnas välvning, drar en smeksam kontur längs kontrapostspända lår och skinkor. Kanske kan bara en person som åtrår män måla manskroppen så.
Det är en stil och ett ideal som i en blaskigare version levde kvar i den sovjetiska socialistiska realismen långt in på 1960-talet, då konstnärer som Alexander Deineka målade starka, badande unga män i semesterorter vid Svarta havet. Sammantaget är det ett fascinerande idékomplex att ta del av.
Extra spännande är det sett i kontrast till den tidige Eugène Jansson: flanören som till toner av Chopin målade Stockholmsnocturner i skälvande blått, med vattenspeglingar av stadens ljus som ibland glittrar löftesrikt som på Rivieran, ibland rinner segt som melankolisk tjära, som hos Munch.
Eugène Jansson reste aldrig. Han tillhörde inte de svenska sekelslutsmålare som drog till Paris eller Grez, utan stannade i Stockholm. Under sina nattliga promenader memorerade han varje intryck av staden, för att sedan gå till ateljén och måla dem direkt ur minnet.
Hans stadsscener tycks skälva, svindla och vrida sig: de synliga penseldragen sveper, trummar och manar blicken in i bilden. I en del målningar framstår Stockholms gränder som ett nordiskt fin de siècle-Brügge för mjältsjuka romantiker, i andra lockar ljusen längs Hornsgatan som en föraning om allt som staden har att erbjuda nattetid.
På Waldemarsudde har man upplåtit hela den största salen åt de blå målningarna, vilket ger ett närmast sakralt intryck. En mindre sal längst in är full av nakna manskroppar, det känns intimt, det går nästan att förnimma doften av kropp och gymnastiksal, hängningen är kongenial med måleriet. På Thielska är utställningen mindre och spretigare, men kompenserar med den monumentala målningen Flottans badhus.
Det är en intensiv upplevelse att betrakta Eugène Janssons måleri. Intensiv i den uppskruvade, överspända melankolin, intensivt i den kraftfulla kroppsligheten, i varje penseldrag. Det är livsbejakande, hungrigt, underbart.
